Kanske med mening
Jag har inte skrivit något på över en vecka. Inte här i alla fall. Jag har saknat känslan av tangenterna under fingertopparna inser jag nu medan jag skriver mina första meningar. Det kittlas i bröstkorgen också. Men det beror inte på att jag är helt hänryckt över att skriva igen. Det beror på att pacemakern skickar ut små volter för att ”testa” kontaktytorna på elektroderna i hjärtat och för över informationen till hjärtmonitorn som i sin tur skickar informationen till sjukhuset. Det är så här varje natt. Det är bara för att jag är vaken som jag känner av hjärtat.
Men det jag egentligen hade på hjärtat… Eller i huvudet. Ibland behövs distans för att få plats att tänka och känna. Ni får ha tålamod med det. Jag kan vara duktig annars på att hålla mig sysselsatt. Men jag är bra på att reflektera över saker också. Ofta hittar jag nog sätt att göra båda. Gärna samtidigt. Exempelvis om jag tar en promenad för att komma ut, då finns tankarna ändå där och gör mig sällskap. Sitter jag hemma och läser en bok eller ser en film, då handlar det ändå om det mina tankar redan är upptagna av. Jag söker igenkänning och en djupare förståelse. Jag har lärt mig att det fungerar. Gör jag det inte om dagarna, då kommer jag drömma om allt på nätterna och sova oroligt. Jag antar att jag har bättre kontroll på dagarna att hantera allt och föredrar det framför att bli överraskad i drömmarnas värld.
Jag har länge känt, och gör ibland fortfarande, att jag borde agera på ett annat sätt i vissa situationer. Men jag vet samtidigt att det var aldrig jag som borde. Det var andra som borde. Jag fick idag höra att jag var begåvad som redan som barn på något vis accepterade att jag inte fick mina behov tillgodosedda hemma och att jag hade förmågan att söka någon annanstans för att få det jag behövde. Många väljer kanske att stå kvar och ropa för de som inte lyssnar i hopp om förändring och ser inga andra vägar. De får kanske aldrig sina behov tillgodosedda och vem vet hur de mår och om de lever. Eftersom jag sökte mig till andra sätt fick jag behoven åtminstone tillgodosedda lite grann. Jag har nog känt mig fel som slutade försöka hos de som allt för sällan svarade, eftersom det var vad som ändå förväntades. Det borde ju fungera. Men det var inte mig det var fel på. Jag ska inte behöva känna skuld och skam, utan jag var tydligen begåvad som agera som jag gjorde. Det är känslomässigt flera mil till att känna det. Men jag har fått höra den här tankegången förut och det hjälper mig komma någon meter i alla fall. Jag har tidigare tänkt att det kanske var något någon råka säga, av misstag eller en slump. Det kändes därför bra att få höra det igen. Då är det kanske med mening.
Men det jag egentligen hade på hjärtat… Eller i huvudet. Ibland behövs distans för att få plats att tänka och känna. Ni får ha tålamod med det. Jag kan vara duktig annars på att hålla mig sysselsatt. Men jag är bra på att reflektera över saker också. Ofta hittar jag nog sätt att göra båda. Gärna samtidigt. Exempelvis om jag tar en promenad för att komma ut, då finns tankarna ändå där och gör mig sällskap. Sitter jag hemma och läser en bok eller ser en film, då handlar det ändå om det mina tankar redan är upptagna av. Jag söker igenkänning och en djupare förståelse. Jag har lärt mig att det fungerar. Gör jag det inte om dagarna, då kommer jag drömma om allt på nätterna och sova oroligt. Jag antar att jag har bättre kontroll på dagarna att hantera allt och föredrar det framför att bli överraskad i drömmarnas värld.
Jag har länge känt, och gör ibland fortfarande, att jag borde agera på ett annat sätt i vissa situationer. Men jag vet samtidigt att det var aldrig jag som borde. Det var andra som borde. Jag fick idag höra att jag var begåvad som redan som barn på något vis accepterade att jag inte fick mina behov tillgodosedda hemma och att jag hade förmågan att söka någon annanstans för att få det jag behövde. Många väljer kanske att stå kvar och ropa för de som inte lyssnar i hopp om förändring och ser inga andra vägar. De får kanske aldrig sina behov tillgodosedda och vem vet hur de mår och om de lever. Eftersom jag sökte mig till andra sätt fick jag behoven åtminstone tillgodosedda lite grann. Jag har nog känt mig fel som slutade försöka hos de som allt för sällan svarade, eftersom det var vad som ändå förväntades. Det borde ju fungera. Men det var inte mig det var fel på. Jag ska inte behöva känna skuld och skam, utan jag var tydligen begåvad som agera som jag gjorde. Det är känslomässigt flera mil till att känna det. Men jag har fått höra den här tankegången förut och det hjälper mig komma någon meter i alla fall. Jag har tidigare tänkt att det kanske var något någon råka säga, av misstag eller en slump. Det kändes därför bra att få höra det igen. Då är det kanske med mening.
Så fantastiskt begåvat att kalla det "begåvning". Jag blir nästan euforisk av att tänka på det. Det blir ett positivt ord. Jag har förut själv försökt att prata om att en del människor har en "inre glöd" eller "motor" som driver framåt trots motgångar. Men glöden kan falna och motorer kan stanna. Men en begåvning har man livet ut. Man behöver inte vara rädd att mista den. En livslång tillgång alltså. Så du Camilla är född med en inbyggd diamant i din kropp. Tillsammans med en liten armé (inklusive Gosegrisen) och t.o.m en liten skyddängel som hänger med nu så borde det hela gå bra.
Kramar från Elisabeth