Att våga eller inte våga
För att jag ska ha en chans att gå utan kryckor behöver mitt knä opereras. Det som krävs är en öppen operation där kirurgen skär upp hela vänster knä nästan 20 cm igen. Det finns inga garantier för att det lyckas, men kirurgen tror det kan bli bra för att få benet att fungera.
Kirurgen rådgjorde med narkospersonalen om planen utifrån min hälsodeklaration (den med alla frågor jag kryssat i mer ja än nej i). Några minuter senare kom kirurgen tillbaka. ”Jag är ledsen, Camilla. Nej. Ingen operation. Det är för riskfyllt.”
Risken att jag drabbas av komplikationer jag kanske inte överlever (blodpropp och hjärtinfarkt) är för hög att specialistkirurgen ska våga operera mig i Bollnäs. Det beror på den ovanliga förträngningen i bröstkorgen.
Kirurgen drog liknelsen med en charterresa till Kanarieöarna. Ett plan skulle aldrig lyfta i en möjlig storm om risken finns för krasch. Även om sannolikheten är störst att det kommer gå bra. Om det var frivilligt att välja åka med eller hoppa av planet, då hade kirurgen klivit av.
Frågan kommer ställas om något annat sjukhus (ex. Uppsala), med bättre rustad intensivvårdsavdelning, kan operera. Om de vågar, vågar jag?
Det är lång väntetid på att försöka rädda ett ben. Rent krasst är det bara ett ben. Knät är inte akut för överlevnad. Men det känns akut för livet. Ju längre jag har det så här, desto sämre förutsättningar får jag.
Om ingen vågar operera kommer jag behöva kryckorna varje dag livet ut. Hur långt det livet nu blir, vilket är ovisst, med tanke på den växande förträngningen i bröstkorgen.
Är det inte sjukt att det blivit så här??
Jag känner… att jag flyr ut i rymden en stund 🪐