Operation är över, kriget har bara börjat

Helt ärligt mår jag inte så bra efter käkledsoperationen. Det är tufft. Så jag tänkte bara skriva en kortare lägesrapport jämfört med hur lång den faktiskt är.
 
Själva operationen har gått bra rent tekniskt. Jag blödde mycket i förhållande till ingreppets storlek. Men ingen större mängd. Jag kunde till och med gapa upp stort direkt efter operation. Det är det jag ger tummen upp för! Jag har en grymt skicklig och bra kirurg som lyckats spola igenom käklederna. Jag blödde dock ”mycket” på grund av att jag är lättblödande. Det var ingen verkligt stor blödning (10 ml). Men i förhållande till ingreppets storlek var det mycket. Jag fick dubbla förband som fick sitta första timmarna.
 
Det är nu efter operation det är som tuffast. Det gör jätteont. Det känns som det brinner i käkledssidorna. Jag kan gapa bara några millimeter. Det gör ont att prata. Ont att röra huvudet. Ont att äta. Ont att svälja. Jag får i princip inte i mig någon näring alls. Jag får knappt i mig det flytande citodonet. Jag låg i underläge redan före operation och det är inte bra. Men tydligen överlever jag ju på det lilla vattnet citodonet blands ut i... Jag börjar dock må illa av att ta citodon på tom mage. 
 
Jag har bollats runt och haft 16 registrerade telefonsamtal sedan igår med olika nissar från sjukhuset. Jag var halva dagen på akuten och vidare till käkledsjouren igår. Alla säger att jag behöver få i mig näring - och det nu! Det hade behövts redan innan operation. Men speciellt nu för att kunna läka. Lösningen har sagts vara matsond via näsan. Men det finns ingen som har ansvaret att ordinera sonden, och då vågar ingen heller TA det ansvaret. Jag ”hänger i luften” som de säger. 
 
Jag har fått en till smärtstillande medicin (dock en jag inte tål så bra pga. lättblödande). Andra alternativet är en medicin jag nästan garanterat, på grund av min undervikt som en följd av käkledssmärtorna, kommer kräkas av (vilket inte går med stängd mun) och knappt kunna andas av (vilket starkare mediciner påverkar, speciellt om jag inte är i rätt viktklass). Jag funderar på hur jag ska ha en rimlig chans att återhämta mig om medicinerna bryter ner mig och jag inte får i mig näring?
 
Jag skulle åka in via akuten idag igen om det inte blivit bättre med näringsintaget. Det är inte alls bättre. Men jag känner inte att det är någon idé att åka in om ingen kan hjälpa i alla fall. Det tar bara mer på krafterna, som jag inte ens har.
 
Jag har gjort 7 tidigare käkledsoperationer. Men jag har aldrig "gått ner mig" så här mycket innan. Den här 8:e förväntades inte bli lättare med tanke på alla tidigare ingrepp som irriterat. Det blir ju tuffare för varje gång! Jag kanske "kan" det här nu med vad jag behöver göra för att läka och återhämta mig. Men det är bevisligen inte tillräckligt den här gången. Det hjälper ju inte att jag vet att jag behöver äta soppa genom sugrör hela dagarna, när det ändå inte fungerar. Jag får inte in ett sugrör i munnen. Kan inte greppa med läpparna. Det gör skitont att svälja.
 
Jag får höra att jag ska hålla ut, att jag alltid kan ringa sjukhuset och att det kommer bli bättre om ett par veckor. Det känns tryggt att höra att jag inte är helt själv. Jag vet att jag har ett team som bryr sig. Men det hjälper inte mig det minsta just nu!
 
• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: Smärta, kirurg, käkledsoperation, näring, smärtstillande, underviktig, överleva; • Kommentarer (4)