Kan man prata om det här?
Jag fattar om ingen fattar det här. Men jag vill försöka göra mig förstådd, eller om någon känner igen sig. Det finns inget jag längtar mer efter än trygghet.
Ibland känns det som jag ”klättrar på väggarna”. Det är saker som jag vill säga och som vill ut, men det går inte. Jag försöker vara modig att sätta ord på det. Men ingen vågar på riktigt prata om det jag vill säga, då är det enklast att säga andra saker som att jag ska kämpa på eller skjuter det ifrån sig. Livet går i 110 och det finns ingen ro att bolla så allvarliga saker. Vill säkert inte göra plats för det heller. Det är obekvämt. Det är surrealistiskt. Det kommer för nära. En massa rädsla också. Det här är min upplevelse. Jag skriver det här utan att döma.
Det här väcker hos mig rädsla för att tänka och känna fel, att vara jobbig. Jag fastnar i att fokusera på alla faror, på att försöka vara lagom. Berätta inte för lite, inte för mycket. Om jag inte är perfekt, lämnas jag ensam.
Hur pratar man lagom normalt om döden? Om möjligheten att sjukdomarna kan bli ens död? När är det tillåtet att börja planera? Om att dö av längtan att få leva? Om rätten att få välja när en vill avstå behandling? Om att förstå konsekvenserna? Hur lång tid skulle det ta? Vad håller en kvar just nu? Finns det något en skulle vilja uppleva innan? Om hoppet och nyfikenheten på livet som inte är inom räckhåll? Om alternativet att skriva fullmakt för att ha självbestämmande över sin vård i händelse om en blir oförmögen att fatta beslut? Om att förväntas fortsätta lida för andras skull? Om synen på att livet är sitt eget? Om rätten till sin kropp och få säga nej till fler ingrepp? Om läkarnas skyldighet att upprätta liv, men till vilket pris? Om hur det är att inte veta hur det är att verkligen leva?
Det är märkliga frågor. Ingen vill vara ”där” och lyssna och bolla sådana tankar. Då blir konsekvensen såklart att det blir skitensamt. För jag är där själv. Jag lever i och med det. Jag kan känna mig övergiven för att ingen vågar säga högt det som egentligen tänks: "Kan man verkligen prata om det här?" Det är faktiskt en början. Jag får veta vad du tänker på riktigt. Samtalet är i gång. Det blir mindre läskigt när vi har varandra.
Jag har vid ett tillfälle, det var ett tag sedan nu, fått höra: "Jag tycker inte om att höra det du säger, men jag vill att du fortsätter berätta." Det var så samtalet fick en början. Efter att ha blivit lyssnad på med tålamod av någon som kan hålla space för det tunga, kändes det lättare. Då blir det inte ensamt. Då får jag känna att jag är trygg att tänka så här, det är tryggt att ta upp plats, det är tryggt att prata, det är tryggt att känna. Det är tryggt att vara.
Är inte det väldigt typiskt svenskt, att inte vilja prata om det svåra och att vilja hålla det ifrån sig. Jag jobbar med svårt sjuka människor som har döden flåsandes i hälarna så för mig är det mer naturligt. Men för de flesta är döden något som man inte vill prata om. Särskilt när det handlar om unga personer som har framtiden för sig.
I Sverige har vi en stark självbestämmanderätt som är nedskriven i lag. Om man inte är tvångsvårdad inom psykiatrin så kan ingen tvinga en till vård som man inte vill ha. Det gäller oavsett vad människor kan tänkas tänka och tycka kring att man vill avstå vård. Eller vad man "borde" göra. Min kropp, mitt val. Din kropp, ditt val. Egentligen är det så självklart samtidigt som det är så svårt.