Gör det jag kan
Ibland sitter jag med teckningar i flera timmar under flera dagar. Andra gånger måste jag hålla mig sysselsatt med något större projekt. Något rejält. Som känns. Eller bedövar. Ibland håller det mig levande, andra gånger håller det mig överlevande.
Jag tycker om att greja. Skrota runt i målarbyxorna. Sitta på golvet och måla eller hamra eller såga och måla lite till. Tur jag är överrörlig och kan hålla fast geringslådan med fötterna och såga med armarna. Det svåra är när armarna svullnar pga trånga kärl. Den jämntjocka svullnaden gör mig klumpig. Sen finns förstås risken också att jag svullnar upp i lederna pga det reumatiska. Men det kommer i så fall efteråt. Jag kanske hinner måla en sak först. Det suger förstås när jag vaknar på nätterna och är svullen och har ont i armen. Då behöver jag kolla med måttband (mäta storleksskillnaden på armarna) och göra bedömningen om det är överansträngt eller ännu en ny blodpropp. Det sistnämnda kräver akutbesök.
Det är svårt att parera mellan nöje och överlevnad. Jag gör det jag kan. Tror jag.