Hej
Känns som ett stort HEJ är på sin plats när jag varit frånvarande i några månader. Det är svårt att sammanfatta allt som varit, händer och är på gång. Funderar på vad jag vill dela och inte.
Jag har haft bra dagar. Jobbat deltid, någon utflykt, rallytävling, kreativ sommarkurs, åkt linbana, badat, roadtrip i krokarna, glassat, dansat, skrivit på boken och plockat blåbär till en paj. Ögonblick av liv.
Fler dagar har dock varit tuffa. Mest för att jag behöver slåss i ett vårdsystem som stjäl all livskraft. På riktigt. Jag har haft kontakt med vården eller andra vårdrelaterade bestyr nästan varje dag. Även helger. Jag har på allvar tyckt att det inte är värt det, men beroende av det ändå. Hur förhåller en sig bäst till det? Ett system som dödar en för att kunna hålla en vid liv. Ibland har jag legat för observation på sjukhus eller hemsjukvård ett par gånger. Att ha dåliga blodvärden och tomt järnförrådet igen gjorde allt värre. Andfådd för minsta lilla. Jag orkade inte men blev tvungen att orka. Kronisk järnbristanemi, diagnostiserade en läkare och ordinerade en påse järndropp.
Igår stack tre sköterskor mig i armar och fötter. Kärlen protesterade. Nissarna ville inte fortsätta utsätta mig, men jag hejade på. Jag fyllde på förtroendekapitalet till vården och livsmodet med deras vänliga inställning och bemötande. Jag förtjänade ett tapperhetsdiplom och klistermärken, skojade de. Så jag bad om ett stick till. Ett till. Och ett till. En timme och 7 stick senare, satt infarten på plats. Jag fick dock en reaktion på järndroppet (trångt i bröstet, andnöd, högröd i ansiktet) under några minuter. Vi hann bli oroliga att jag inte skulle tåla droppet jag så desperat behövde. Men det gick bra när tempot på dropparna sänktes.
Med järnkraft i kroppen hoppas jag kunna använda den mer på livet än på överlevnad.
Varje stick gör dig lite friskare. Så brukar jag tänka. Kram!