Meningslöst kladd för mening
Provtagning är uuuuurtråkigt! Det kostar för mycket av mina livskrafter. Det är resan, sitta i väntrum, få ett stick på 2 minuter och det tar totalt 1–2 timmar. Det gäller oavsett vilket sjukhus, bokad tid eller drop-in. Jag har lessnat! Ena läkaren vill ha prover varje månad, nästa vill ha var tredje månad och en annan vill beställa extra. Då kan det lätt plötsligt bli prover varannan vecka som det var förut... Det stjäl energi jag kunnat lägga på något som får mig att må bra. Jag vet att provtagningar är för mitt eget bästa, följa upp mediciner och sjukdomar och gud vet vad. Det är bra att hålla koll, provtagningarna är motiverade! Men jag upplever OCKSÅ att man ”tittar på” när proverna sjunker eller stiger eftersom man sällan kan göra något åt det. Så, efter massvis med provtagningar i 20+ år, hatar jag det!
Jag har andra kommande sjukhusbesök som väntar. Vårdgarantin har gått ut. Men det betyder inte att jag är får vård någon annanstans i närtid. Många tycks tro det på det fina namnet, att man skulle vara garanterad vård typ nästa vecka någon annanstans när tiden löpt ut. Men det är lika lång väntan i andra städer också. I praktiken betyder det att jag får fortsätta vänta. Prognosen är i bästa fall nio månader. Det saknas dessutom prioriteringsordning. Har jag lidit så här länge kan jag lika väl fortsätta, får jag höra.
Det är mycket gnäll nu. Jag är stridstrött på att behöva ta så många strider och ändå förlora kriget. Jag blir trött av att bara föröska återge alla strider. Så jag sätter mig på golvet och kladdar över de värdelösa bipacksedlarna i mina medicinkartonger bara för att göra det lilla till något meningsfullt.