Dubbeldusch

Jag har svårt att hitta orden ikväll. Men något känner jag ändå för att skriva. Jag har handlat hem mat, bäddat med nya sängkläder och till och med putsat skorna. Det känns bra att hålla igång. Av erfarenhet vill jag nog inte riktigt sätta mig ner och känna efter hur det känns med den stundande operationen. Men det finns ju andra sätt att uttrycka sig på. Jag har ritat/målat lite i min WT-journal igen. Det har känts bra att pyssla med något. Jag tror det funkar lite terapeutiskt också. En dubbeldusch med Descutan är faktiskt inte så himla rolig. Det luktar läkarsprit, huden blir svidande torr och håret som svinto. Men det dödar förstås alla bakterier på kroppen väldigt effektivt. Det är ju bra. Men visste ni att svampen kan ge kemiska brännskador på huden? 
 
Till något annat. Jag har skickat in tentan. Äntligen fick jag kraften att skriva klart alla tre deluppgifter. Det känns som en stor bragd eftersom uppgifterna egentligen inte behöver vara inne förrän om några dagar. Men jag ville verkligen inte ha det hängandes över mig. Ibland känns det dessutom inte motiverat att överskriva en tenta. Den fick bli good enough. Men det ska erkännas att det känns svårt att inte göra ”allt”. Fast huvudsaken är att jag känner att jag lärt mig något. Jag vet att jag kan bli en bra socionom oavsett betyg. 
 
Jag kommer skriva några ord imorgon igen.
 

Minns du mig?

Bästa tidsfördrivet på sjukhuset. 
 
Om vi sågs idag, skulle du känna igen mig? Eller skulle du kanske bara tycka att mitt ansikte var bekant och börja fundera över vart du kan ha träffat mig tidigare? Skulle du komma ihåg vad jag heter? Om du inte kunde placera vart du sett mig, skulle du fortsätta fundera på det eller skulle du ”släppa det” och inte bry dig? Eller är jag helt borta för dig och du skulle inte ens titta en extra gång om det var mig du precis mött?
 
Låt det vara obesvarat. Då har jag i alla fall inte fått ett nej. Jag vill tro att du kommer ihåg mig. Jag behöver få leva på den tanken att jag finns kvar i ditt minne. Det känns viktigt därför att du var viktig för mig.
 
Men efter hur lång tid tar det innan en glömmer bort exempelvis en elevs ansikte? Eller en patients? En lärare som ser en elev nästan åtta timmar varje dag under tre års tid glömmer så småningom. För det finns väl ingen som kommer ihåg alla de mött? De träffar ju sååå många under sin yrkesverksamma tid. Men efter hur lång tid bleknar minnet? En som jobbar på sjukhuset och ser patienten en timme en gång i månaden under tre år borde glömma snabbare, eller? Finns det inte vissa personer som stannar kvar i minnet lite extra? Oavsett hur ofta en träffats? För jag tror det handlar mer om vilka känslor som väckts hos varandra. Ju starkare känslor, desto starkare minnen. Jag vill tro att jag berörde något inom dig, precis som du berörde mig och att vi därför alltid kommer minnas varandra. 
 

Vid öppna spisen

Jag hatar när en förkylning ”sätter sig i lederna”. Jag är egentligen inte speciellt sjuk av förkylningen, men desto mer plågad av smärtan i lederna som en följd av förkylningen. Vem som helst kan få ont i kroppen av en jobbig förkylning. Men för mig, som redan har ont, blir en vanlig förkylning inte nådig. Värst är käklederna. Men höfterna, nacken och knäna kom inte heller undan. Jag får hoppas den värsta smärtan försvinner när förkylningen lämnar kroppen. Tyvärr brukar en förkylning snarare trigga igång sjukdomen. 
 
Jag försöker ändå att göra det bästa av situationen. Genom exempelvis att krypa ner under en filt i soffan och skriva här medan fejkbrasan i rummet genast höjer mysfaktorn. Förra helgen pysslade jag ihop en öppen spis av flyttkartonger. Jag spacklade den vit för en ”stenig” struktur och en mer verklig känsla. Sen satte jag in ett gäng led-blockljus. Det var tidskrävande och ansträngande pyssel. Men ett jätteroligt DIY-projekt till vintern. Till jul får jag kanske pynta kamin lite också. 
 

Brukar ni pyssla något i juletider?