krigszonen.se

Det här är svårt säga. Men jag måste skriva. Jag står inför ett beslut där mitt liv står på spel, igen. Jag fyller 32 nästa vecka och borde tänka på livet. Inte på hur jag ska överleva det. Jag är stridstrött efter hundratals ingrepp. Jag vet vad risker är: jag har levt med flera blodproppar, med att kroppen stryper sig själv inifrån, med ett hjärta som tystnar.

 

 

En massa växer i mina kärl i bröstkorgen och pressar ihop allt som ska hålla mig vid liv. Pacemakern med sladdarna i mig kan skapa fler blodproppar, fler stopp. Att ta bort den kan öka blodflödet. Eller trigga mer tillväxt av massan och göra det värre. Ingen vet.

 

Samtidigt kanske inte hjärtat orkar utan stödet. Jag har två hjärtfel. Ett som blivit bättre, ett som väntas bli sämre. Ingen kan säga hur det ser ut om månader eller år. Jag vet hur snabbt allt kan rasa.

 

Om hjärtat blir sämre kan pacemaker sättas in igen. Samma risker, fast värre. Läkarna pratar om eventuella forskningsframsteg som kan ge hopp. 

 

Jag väger mellan två sätt jag kan dö. Kärlen mot hjärtat. Just nu väger kärlkomplikationerna tyngst. Men båda valen kan sluta i katastrof. Och det är jag som ska leva med konsekvenserna om jag överlever.

 

Jag måste fatta ett beslut snarast. Efter två år ökar riskerna för avancerad kirurgi. Vi är redan för sent ute. Ändå väntar vi på en ny thoraxröntgen.

 

Jag är rädd. För att det ska bli värre. För fler proppar. För att hjärtat ger upp. För att öppnas igen. Jag vet hur det känns att gå sönder inifrån och undra om man orkar en gång till. Jag har ärligt tänkt att döden vore lättare än ännu en operation. Men jag kanske måste…

 

Jag känner allt och ingenting. Det är normalt i en extrem situation. Men det hjälper inte. Det här är min verklighet. Jag skriver bara för att få luft. Tystnaden kväver.