Kraften är liten
Det är svårt att veta vad jag ska skriva när kraften är liten. Jag är mer stridstrött än vanligt över att hålla liv i kroppen och ha vårdmöten som sliter sönder själen. Det finns några mänskliga guldkorn som visat sig från oväntat håll, som kommit med värme i svåra stunder, men livsgnistan är svår att hålla kvar när mycket drar åt motsatt håll.
Jag har haft dagvård där jag är på sjukhuset varje dag under några veckor. Stundvis har det varit hjälpsamt, ibland riktigt jobbigt. Det har varit mycket träning: morgongymnastik, bassängpass och vanlig sjukgymnastik med gummiband. Men mitt i allt har det funnits små ljuspunkter. Som när jag utmanade en vårdnisse i pingis. Jag hade egentligen inte en chans, men jag kämpade på och lyckades vinna några bollar. Det var roligt!
Apropå pingis. Operationsplanen är fortfarande en ping‑pong‑match mellan sjukhusen. Jag har ännu inte kunnat fatta något beslut eftersom jag inte fått all fakta jag behöver. Men ju längre det här drar ut på tiden, desto mer avancerad kirurgi kommer behöva användas.
Många dagar består mest av väntan. Väntan på nästa vårdkontakt, nästa väntelista, nästa provtagning, nästa besked. Jag är tacksam när det finns halvkassa färgpennor i väntrummet när jag själv inte har förberett väskan. Något enkelt pyssel kan hålla ihop en dag som annars riskerar att falla isär.