krigszonen.se

Det är tur att jag har världens bästa sjukgymnast! Vi kan prata allvar och skoja en massa med varandra. Det blir mycket sjukhushumor men det är härligt att kunna flamsa bort allt tufft för ett tag ibland. Det är viktigt för att orka hålla skenet uppe! Sjukgymnasten kan verkligen uppmuntra alla små men betydelsefulla framsteg jag gör. Vi kan sjunga lite löjligt ”Eye of the tiger” medan jag pressar benen. Men det får mig att känna mig lite som Rocky fast jag "bara" sitter och böjer på benen. Intalar mig själv att det faktiskt är känslan som räknas. Det blir så mycket roligare att åka och rehabilitera! 

Jag körde hela träningspasset idag. Jag trampade runt på sittcykeln på en ännu svårare grad. Jag fortsatte öva upp rygg- och magmusklerna i redcord. Sen stärker jag armarna i roddmaskinen. Jag sitter också och övar på böj- och sträckförmågan i knäna. Slutligen körde jag benpressen på riktigt för första gången!! Stolt.

Innan jag åkte hem fick jag ledmobilisering då hon febrilt försöker dra isär och ”låsa upp” knä. Det är hur skönt som helst när lederna inte längre nöter och gör ont. Några få minuter man kan pusta ut och inte ha så ont längre. Samla krafter. Inte så konstigt kanske varför jag tycker att sjukgymnasten är bäst!  

Sjukgymnasten undersökte mig efter träningspasset inne på rummet. Hon betonar hur viktigt det är att man håller koll på mig nu. På hela kroppen, men framförallt knä. Även om jag gör framsteg med knä sker det för långsamt. Det står nästan still på gradskivan. Det pendlar fram och tillbaka. Jag kan aktivt böja 95grader och passivt(när hon trycker) till 110grader. Jag kan själv sträcka ut 20grader, men får jag hjälp fixar jag 15grader. Den egna förbättringen(vad jag klarar utan hennes hjälp) har stått still i veckor!! Vänstra knä är också varmare än högra, fast jag haft is på i 30min. Sjukgymnasten vet inte riktigt vad som är så galet fel. Det är tur att jag ska träffa ortopederna imorgon så kanske min operationsläkare kan svara på hur det blir med mitt knä. Jag hoppas att jag kommer kunna få tillbaka rörligheten igen. Men det är inga garantier. Jag vill inte tvingas "leva med" det här. För alltid. 

Svullnaden i foten på höger sida har blivit mycket bättre efter kortisonsprutan. Men jag kan ändå inte röra foten lika mycket som den vänstra. Sjukgymnasten misstänker att jag har fått inflammation i själva fotleden nu också. Man vill avvakta en stund till men blir det inte bättre kommer man planera in en akuttid för kortisoninjektion i fotleden. Ska det aldrig ge med sig?!

På schemat imorgon, istället för skola, står alltså ett besök hos ortopeden och sen blir jag inlagd för dropp.