Bra på låtsas
Kortisoninjektionen i armbågen hjälpte. Men det är fortfarande svårt att sträcka ut armen. Några dagar senare blev andra armen full med smärta. Reumatologen misstänkte inte inflammation utan blodpropp. Jag fick jourtid till ett annat sjukhus. Den läkaren misstänkte inte blodpropp utan inflammation. De pekar alltså på varandra. Men det spelar ingen roll. Jag tar redan blodförtunnande, om det är propp. Jag tar redan antireumatisk medicin, om det är inflammation. Oavsett, finns inget mer att göra. Bara smärtstillande.
Vissa dagar kan jag inte använda kryckor för att det gör för ont i armarna. Att bara hålla i gaffeln eller tandborsten gör ont.
Jag har varit på fysioterapin och tränat på gymmet. Fysioterapeuten sa att knät kan bli bra med den träning jag gör nu. Men det kommer ta tid. Jag frågade vad ”bra” betyder, om vi delar samma målbild. Bra var att få min vardag att fungera. Resa mig upp från en stol utan armstöd, gå utan kryckor, ta mig upp/ner från trappor och köra bil. Men det är inte min definition av bra! Det är inte ens okej. Möjligtvis användbart. Men jag vill ju kunna gå längre promenader, vara aktiv som åka skidor, lära mig surfa, gå på ett zumbapass eller whatever, krypa upp i soffan med båda benen eller bara kunna sitta på huk/knä. Målet behöver förstås vara att lära mig gå innan jag springer, men min definition av bra innehåller mer än att bli kryckfri.
Jag har vunnit mot urusla odds i knäna massvis med gånger. Men med tanke på allt min kropp fått genomgå och fortfarande genomgår, får jag vara nöjd om benet blir användbart i vardagen. Innerst inne visste jag nog det. Jag är där nu. Men det slutar inte vara jobbigt att höra. Jag hann inte göra tillräckligt i livet på två fungerande ben.