krigszonen.se

Jag har svårt att stå och gå längre stunder och sträckor på grund mina sjukdomar reumatism och EDS. Mina knän är det största problemet. Så för mig är det ett måste att ha VIP-band på exempelvis Grönalund så att man får gå före i köerna och ha tillgång till hiss. För mig fungerar det inte annars. Inte om jag vill vara där en hel dag. Jag vill gärna må bra dagen efter också. 

Jag mejlade och frågade Grönalund en hel månad i förväg för att fråga vad som gäller, vad jag kan få för hjälp och på bästa sätt förbereda mig inför resan. Jag frågade då om jag hade rätt till VIP-band, om det var något jag behövde tänka på (ex läkarintyg som kan ta tid att ordna) och vad som gäller. Jag ville inte gärna åka 2h till Stockholm och sedan upptäcka att jag inte får komma in med VIP och bli tvungen att vända… Jag fick då till svar, som ni ser ovan, att det bara var att åka dit och berätta för personalen om sin funktionsnedsättning så löser allt sig. Jag skulle inte behöva något läkarintyg. 

För mig lät det för bra för att vara sant. Men det var ju vad de berättade för mig. Jag var tvungen att lita på dem. Men min misstanke var rätt. När jag och min kompis frågade personalen fick vi ett spydigt ”men så enkelt är det inte”.

Men vi gav oss inte. Vi gick och letade på deras Servicecenter där vi berättade för en kvinna i luckan om mina sjukdomar och svårigheter. Vi fick ett kort och enkelt svar att det inte var möjligt. Hon var inte det minsta trevlig eller servicemind att hjälpa oss. Hon såg mest ut för att vilja skicka ut oss igen. Jag visade upp meddelandet jag fått från deras egen personal, men åter igen sa kvinnan bryskt ”man måste ha intyg”.

Som tur var hade jag förberett mig på det här. Bara utifall. Så jag halade upp ett intyg på mina sjukdomar ur väskan och visade henne. Jag berättade att min kompis var ledsagare för mig. Kvinnan tog emot lappen och läste igenom översta raderna på mitt onödigt långa läkarutlåtande jag fixat fram. Jag frågade om hon ville se min legitimation för att kontrollera att uppgifterna stämmer. Det ville hon inte. Hon såg fortfarande inte glad ut. Hon vände sig om efter en stämpel och sa bara ”okej”.

Vi hade fått VIP! Nu fick jag också möjlighet att vara med och ha kul på nöjesfältet med min kompis, precis som alla andra. Den här gången gick det bra. Men jag hade lika gärna fått vända hem igen. Eller offra kroppen igenom en hel dag och för troligtvis ett väldigt högt pris. Hade jag inte fått VIP kanske jag inte skulle kunna gå dagen efter, kanske inte kunna gå alls igen.

Men oförståelsen med spydiga kommentarer tog inte slut här. Väl inne på nöjesfältet fick vi höra från personalen som vräkte ur sig ”men tjejer, ni har ju vanliga åkband” och stängde oss ute. Men vi var smartare än så. Vid en av karusellerna väntade vi tills de hade haft sitt skiftbyte för att kunna fråga någon annan, någon med bättre bemötande och som kanske hade lite mer förståelse för osynliga sjukdomar. Då gick det bättre. Men ibland var det lite svårt att leta reda på vilken man skulle prata med vid varje karusell. Det blev mycket spring mellan varje i alla fall.

Men det fanns personal som var helt fantastiska också. Personal som tog det som en självklarhet att hjälpa. De som visade oss hissarna. De som frågade snällt hur många varv vi ville åka för att slippa köa igen. De som hjälpte oss fram. De som frågade om vi var okej och mådde bra efter två åk på raken. Och när några från kön blev avundsjuka och började ropa och hojta ”vi har väntat flera gånger, och så får de där åka igen!!” fanns det personal som försvarade oss och frågade om vi tog illa upp över att en del inte förstod bättre. Det var fint att se. Stor eloge till dem!