Svårt att ha tråkigt
Är det någon mer än jag som har svårt att ha tråkigt?
Jag har länge levt med ett starkt stresspåslag i hjärnan. Jag tänker på allt jag varit med om sedan jag var liten. Många gånger livsomvälvande saker som ger ett rejält stresspåslag. Exempelvis en operation eller tidigare utsatthet för våld. Det är inga småsaker precis. Det har varit återkommande strider och det har varit mitt ”normala” under större delen av mitt liv. Hjärnan är van vid den ständiga stressen.
Det lugna har därför blivit något tråkigt och det är svårt. Jag är inte van vid det här. Tråkigheten signalerar livsfara! Vad är det här? Jag vill leta nästa ”kick” för att återfå min normala stressnivå i hjärnan. Jag flyr det tråkiga med alla medel jag har. När jag ser tillbaka på alla aktiviteter jag deltagit i, som exempelvis undervattensrugby (kan det bli mer uppenbart?), så fattar jag att det var för att återfå stressnivån. Då blir en anfallen från alla dimensioner samtidigt – medan du håller andan! Det är en stark kick som varar länge. Och nu senast när det blev en lugn period, deltog jag i en fototävling och vann en elektrisk longboard som går i 25km/h. Jag har ingen som helst aning om jag kan åka. Men jag är inte rädd för att anta utmaningen till våren att lära mig asfaltsurfa. Jag längtar efter kicken den kan ge. Det här är en ganska bra strategi egentligen. Kroppen kan lättare slappna av efter den först nått en naturligt hög stressnivå via exempelvis fysisk ansträngning. Men jag märker också att jag går miste om de små kickarna som finns i livet, bara för att de inte känns tillräckligt stora för mig. Jag har blivit avtrubbad. Exempelvis blev jag godkänd i de två kurser som jag missade två månader i när jag gjorde käkledsprotesoperationen. Det kändes väl bra att jag klara det trots att jag missade så mycket i början, men känslan var kortvarig. Jag försöker vara glad, för det är vad jag säkert förväntas bli. Egentligen känner jag inte mycket alls. Men jag fattar att det är i det här tråkiga tomrummet jag kan hitta utrymmet för att också känna det lilla. Jag behöver omprogrammera hjärnan. Men hur står en ut??
Jag har varit inställd på överleva, och nu när jag är säker, finns utrymme att möta det som varit. Allt kommer på en gång. Och jag kan inte längre fly in i nästa strid. För jag är ju säker nu… Jag behöver vänja mig vid att det egentligen är som det ska nu. Jag ska klara av att ha det mindre tufft. Få lära mig erfara att lugnet inte är problematiskt. Men jag är inte där ännu. Jag blir orolig när jag inte får mina kickar. Jag vet att det inte är farligt att ha tråkigt. Jag dör inte. Först kändes det skönt att höra det. Varje gång jag tar mig tålamodet till att ha tråkigt, kommer paniken över lugnet att mattas av. Men just nu hoppar alltet på mig vid minsta lugn stund. Det överfaller mig. Brutalt. Hårt. Hjälper det då på riktigt att veta om att jag inte kommer dö av det, om det ändå känns som jag vill dö av tristess?
Det enda som hjälper, förutom att för stunden göra fem saker samtidigt, är att försöka sätta ord på det.