Operation 24
Det här är 24:e gången jag ska opereras.
Jag gör som vanligt. Varje gång blundar jag, håller gosegrisen i famnen och låter sjukhusnissarna göra sitt. Inga lycka till behövs. Jag har tamefan TALANG!
Det känns märkligt att tänka "jag klarar det här" at this point, eftersom jag ska opereras för 24:e gången och det aldrig är riktigt "över". Inställningen "jag klarar det här" rymmer hopp, men ger inte plats för vetskapen om de höga riskerna. Att tvinga undan tanken att det kan gå åt helvete skapar bara mer pirrfrossa. För ju mer behandling jag får, desto värre blir det. Men att sluta försöka är inte ett alternativ. I stället beslutar jag, oavsett utgången, att "nu gör jag det här!" Med rädsla och hopp. Mod.
Även om det aldrig är över, och jag redan har massvis med sjukhusarmband, varje gång är ett queen-making moment! Nu gör jag det här.
Tack för att du tänker på mig. ❤️