Krigare med resiliens
Känner du till begreppet resiliens? Jag läste om det under min utbildning för ett par år sedan. Om jag ska försöka förklara vad det innebär, blir det ungefär motståndskraft eller bemästring i en risksituation. En förmåga eller verktyg att
"klara sig trots svårigheter". Utan svårigheter har en inte resiliens. Resiliens uppstår när en möter det som är tufft. Ett exempel många känner igen är maskrosbarn.
För mig innebär resiliens att möta det som är svårt och att vara i alla känslor som följer av krisen. Jag upplever att det går lättare att resa sig upp och borsta av sig och komma tillbaka till att känna livsglädje, om jag först möter
det jag går igenom med ärlighet. I det som känns på riktigt, och inte tvingar mig själv att tänka eller känna på ett visst sätt. Jag har ofta (i all välmening) fått höra "tänk positivt" som om det vore världens enklaste sak att tvinga undan jobbiga
känslor. Jag tror det en går igenom kan upplevas som ännu tuffare om en undviker det som känns. Men jag fattar att det är enkelt att säga till någon annan (eller säga till sig själv) att tänka positivt. Det är skitjobbigt att bli medveten om och erkänna
vad en faktiskt går igenom och känna allt en känner! Men jag tror det behövs för att det sedan ska kännas bättre på riktigt. Det växer en av. Det är äkta krigarmentalitet. Det är i alla fall min erfarenhet.
Jag har segrat mot urusla odds många gånger. 24 titanskruvar, 22 operationer och 182 stygn kan räknas. Men jag har också blivit misshandlad, missbehandlad, försummad och våldtagen bara för att nämna en bråkdel av kriget. Och jag är bara på level 27 som
människa. Samtidigt önskar jag inget annat än att aldrig behöva kallas en krigare som har resiliens. Jag är stridstrött. Trött på att få en klapp på ryggen för hur väl jag tagit ännu en hård jävla smäll. Jag vill inte stånga mig blodig. Jag vill ha
ömhet. Jag vill inte bli övergiven för att andra ser att jag klarar mig. Jag vill ha stöd. Jag vill inte hålla i. Jag vill bli omhållen.