krigszonen.se

Jag kan ärligt säga att jag ibland känner mig institutionsskadad, eller hospitaliserad som det också kallas. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, men jag tror inte många kommer förstå det här om man inte varit i en liknande situation som mig. Med jag ska ändå försöka förklara vad jag menar.

Jag har levt på sjukhuset i så många år att jag inte riktigt längre vet hur man lever i den här världen ”utanför”. Jag blir nästan rädd för att leva ”här ute” för jag vet ju bara hur man lever ”innanför”. Jag kan känna mig ganska ensam här ute. Mycket beror på att jag missat mycket av det sociala att jag får svårt att ”komma tillbaka”. På sjukhuset är jag någon, en viktig person. Jag är en Krigare. Men här ute vet jag inte riktigt.

Så fort jag blivit utskriven från sjukhuset har jag inte kunnat klä på mig fortare och dragit därifrån fort nog. Friskluften och friheten har aldrig varit så underbar. Men så fort man kommer hem och njutit av att få sova i sin egen säng utan stålkanter, så inser man ganska snart hur ensamt det är. Då kan jag på ett sätt längta tillbaka. På sjukhuset blir jag sedd och hörd på ett annat sätt. På sjukhuset har jag min andra "familj" runt om mig hela tiden som kontrollerar att man har det bra och hela ansvaret ligger på dem. Men här ute måste jag försöka klara mig själv, vara självständig. Det är befriande, samtidigt som det ger mig ett väldigt stort ansvar. Något jag kanske inte är beredd att ta på en gång, så där snabbt.

Jag vet inte hur den här ”riktiga världen” utanför fungerar, hur man lever. Jag blir som rädd för den. Osäker. Ovan. Jag har spenderat alldeles för stor del av mitt liv på sjukhuset. Om jag förstått det rätt så är motgiftet mot ”hospitalisation” att känna hopp för framtiden, ha tålamod inför livet och ha massa mod att klara sina mål. Men också att försöka ta små steg i taget till ett självständigt liv. Att ha vänner/familj runt om sig som får en att ha båda fötterna på jorden, som kan stötta och hjälpa en visa vägen hur man går. Det låter lite töntigt kanske, men så är det.

Jag kom att tänka på det här när jag träffade min f.d. körlärare idag. Himla kul förresten! Minns alla svängar med bilen och våra djupa "livsdiskussioner". Jag saknar det. Men åter till saken. Precis som man har någon bredvid sig när man övningskör för att man slutgligen själv ska lära sig att köra, kanske jag borde ha någon som sitter brevid när jag testkör livet? Precis som man får körkort som kvitto på att man kan köra, skulle jag vilja ha ett livskort som talar om att jag är beredd att leva. ;) 

Jag känner inget hopp om att bli bra. Jag skulle kunna försöka sätta upp mål som för att se fram emot något. Men vad ska man göra för något här ute? Jag vet ju inte hur det här livet funkar. Där inne var målen ofta att gå tio meter utan kryckor eller konfrontera smärtan… Men här ute? Det här är väldigt svårt att förklara märker jag. Sjukhuset är liksom den värld jag känner till bäst. Det har hänt så mycket där. Händelser som stannar innanför dem vita väggarna, som bara vi (jag och nissarna) vet om och ingen annan. Ingen utanför vet ju vad jag gått igenom där inne om man inte själv varit där. Jag har levt efter sjukhusets regler och att de bokstavligen styrt över min hälsa, mitt liv, i så många år. Nu när jag ska försöka göra det själv blir det hela övermäktigt på något vis. Ansvaret är tillbaka på mig. Men jag vet inte hur man gör? Det är viktigt att få känna sig självständig. Men när man plötsligt ska ta det själv efter en lång tid, då blir det många blandade känslor.

Jag känner mig inte hemma på samma sätt här ute. Mycket är främmande. All kunskap byts ut mot ny när man kommer ut. Jag kan veta exakt vilken dos dropp jag ska ha, men inte vad en påse chips kostar på Ica. Jag kan flera latinska namn i kroppen, men knappt några namn på de caféer och restauranger som finns här. Jag vet hur man tar en spruta på sig själv, men inte hur man betalar och åker buss. Jag kan orientera mig i sjukhusets lokaler med förbundna ögon, men jag hittar inte inne i Valbo köpcentrum om jag så skulle ha en karta i handen. Jag blir socialt handikappad, eller vad man nu ska kalla det. Den enda referensen hur man beter sig, pratar om och gör saker, är väl tack vare alla filmer jag tittat på och de skolböcker jag läst. Men den "verkligheten" har visat sig inte alltid stämma, så klart. Teori och praktik är inte samma sak. Men hur ska jag kunna veta annat som inte levt utanför och upplevt saker? Filmer och böcker är många gånger vad jag har att förhålla mig till.

Jag har inte någon social fobi som det först kankse låter som. Jag har nog mer troligt social abstinens i så fall, som jag skrivit tidigare. Jag kan gå in i en affär och fråga någon okänd försäljare (de är ju så himla trevliga och ofta fina att titta på!;) om en produkt de säljer bara för att få vara lite social. Få känna att jag är delaktig i samhället, att jag är med i den yttre världen. Eller varför inte nämna alla de gånger jag bara går ut på stan i hopp om att få träffa någon jag kan prata med, vem som helst. 

Jag märker att jag är väldigt ärlig när jag skriver. Men jag vill att ni ska veta vilka kamper jag tar. Varje dag. 

Det känns så himla underligt att jag ena dagen kan sitta på sjukhuset, få dåliga besked och hela världen känns orättvis och tycks rasa samman. Och sen nästa stund mår man helt okej och träffar kompisar och har kul. Men det är då skillnaderna blir så uppenbara. Jag lever i en annan värld. Men det förstår ju inte ni. Ni som levt utanför hela livet.

Det här låter inte riktigt klokt. Det är väl bara att leva, kanske ni tänker. Men det är inte kul att gå runt och vara "rädd" hela tiden och aldrig känna sig delaktig i livet. Men dessa frågor och funderingar som jag skrivit om fyller en väldigt stor del av mitt liv. Jag kan längta "hem" till sjukhuset fast jag samtidigt aldrig någonsin vill sätta en fot där igen. Jag vill inte vara på en plats där jag associerar med smärta och dåliga besked. Men jag känner mig inte riktigt hemma här ute heller. Jag står i gränslandet. 

Det är skitsvårt att förklara utan att låta sinnessjuk märker jag. Men hur anpassar man sig till en ny värld? Som Krigscoachen påminnt mig i alla år så gäller det att ta modiga kliv framåt. Jag förtjänar att må bra och förtjänar att ha det lättare. Men jag vet inte hur man har det "mindre tufft".

Jag måste på något vis spela frisk i den här världen för att få vara med, fast än jag är sjuk. Det är en omöjlighet att prestera och ställa krav på sig själv som om jag vore frisk, när jag faktiskt är sjuk. Men som sjuk är man aldrig med på samma villkor. Inte lika delaktig. Jag syftar inte enbart på tillgängligheten (som är en kamp för sig). Jag måste överbevisa att jag duger för den här världen eftersom jag är sjuk. Jag måste låtsas som om jag inte har 16 % invaliditet (som försäkringsbolaget konstaterade för 2år sedan, vill jag veta vad den är idag?) och gömma något som är en del av mig för att få en ärlig chans till gemenskapen. På sjukhuset behöver jag inte göra det. Men här ute tvingas jag kämpa varje dag för att vara som er friska, men jag är inte frisk! 

Hänger ni med? Förstår ni lite vad jag menar? Säg till! Vill gärna ta del av era tankar kring det här. Jag vet att det här inte är helt okomplicerat att prata om. Men ni i min lilla armé är ju dem jag pratar med om sådana här saker.