krigszonen.se

Den fysiska hälsan jag har idag, önskar jag att jag haft tidigare. Då hade jag förmodligen tagit andra beslut i livet. Säger inte att det skulle varit bättre eller sämre. Bara annorlunda. Men när man varit så sjuk som jag varit så är det svårt, näst intill omöjligt, att inte styras av sjukdomarna. Det påverkar ju hela ens liv. Inte bara en själv. Utan hela omgivningen också. Allt som tidigare var självklart, är plötsligt inte längre det. Allt man gör blir en kamp. Viljan och ens begränsningar går ständigt i strid för vad som är att göra det bästa av situationen.

Jag vill pausa allt "allvarligt/viktigt" och bara leva en stund. Ta igen all förlorad tid. Om jag nu spenderat ungefär 100 dagar om året i 14 år på sjukhus, då blir det en jävla massa dagar med enkel matematik!! Om man omvandlar det till månader_ år_ som jag förlorat, är det en alldeles för hemsk tanke.

Jag har under alla år varit så stressad att försöka hinna med allt det viktiga som exempelvis skola och sen få jobb, att jag helt glömt bort att det är minst lika viktigt att leva också. Men det där andra roliga fanns liksom inte i min värld. Kunde inte. Jag hade ingen egen vilja. Lät den inte finnas. Jag hade inte den lyxen. Det enda som existera var att hänga i och stå ut med allt som hände på sjukhuset. Bara en operation till, sen kan jag göra något roligt. Men operationerna blev allt fler och ens tidigare drömmar tog allt mindre plats. Jag kunde helt enkelt inte planera en framtid som jag kände inte fanns. Jag var för sjuk. Mådde för dåligt. Det var inte så här jag ville leva. Jag hade bara skolan som det jag kunde göra, det enda friska som fanns kvar i mitt liv och som fungera. Klart att det kom att betyda mycket för mig och något jag alltid hållit hårt om. Min trygga grund. Det var hela min värld.

Men idag kan mitt liv bestå av så mycket mer. Idag vågar jag tro och hoppas på det. Det var rehab som väckte dessa tankar hos mig. Du klarar mer än vad du tror. Jag har fått det bevisat genom exempelvis den drömresa jag tog till Norge, helt på egen hand. Jag har även klarat av att jobba (med olika saker) fler och längre pass än vad jag trodde var möjligt. Jag klarar även av att springa kortare sträckor. Kroppen sviker inte lika lätt och det är en befriande känsla. Jag har mer ont än tidigare, det ska jag inte ljuga om, men det är värt det. Sen längtar jag till allt som kommer hända på sjukhuset i höst och framåt. Med KBT och annat. Det kommer förstås ta upp en massa tid. Men tid jag behöver för att kunna börja leva livet så som jag vill. Jag vill äga mina förutsättningar, inte förbanna dem.

Nu när jag under sommaren fått "smaka" på det alternativa livet, gör det att jag tappat motivationen för studierna jag har framför mig. Det känns inte lika viktigt. Det är inte längre det enda jag har eller kan få. Jag skulle kunna berika mitt liv med så mycket annat, med så mycket mer. Jag är så ivrig att komma igång! Medan jag mår så här "bra". Jag vill inte ”slösa bort” det. Det känns som om skolan håller mig tillbaka. Jag vill nu ta tillvara på tiden med att göra det där andra viktiga som jag missat. När jag äntligen vågar drömma, borde jag inte uppmuntra dessa tankar istället för att trycka undan de ännu ett tag till? Är det inte fullt logiskt efter allt jag kämpat och slitit att jag nu vill göra det jag faktiskt vill och kan? Är jag inte värd ett lov från allt som heter kämpa och bara få vara? Jag har ju år av förlorad tid att ta igen. Jag känner att jag behöver fylla på med krafter. Sommarlov är en sådan tid för många. Men för mig var det bara ett ”test” på vad jag klarar och inte klarar av. Jag vill ha mer!! Jag vill leva mer. Vara mer. Bli mer.

Jag vill förstås bli klar med studierna. Det är bara ett år kvar. Men tanken slår mig: tänk om jag bara en väldigt kort period mår bra i kroppen? Så kan det förstås bli för alla. Ingen kan veta i förväg vad som händer. Men det blir komplicerat för mig när frågan handlar om NÄR jag blir sämre, inte OM jag blir sämre. Vill jag då lägga den här bättre tiden på det här jag gör just nu? Skulle jag kunna leva med att, om jag exempelvis om ett par månader blir sämre igen, inte åkte på den där resan eller inte tog den där kursen? Om jag inser att det sen föralltd är försent för att jag blev dålig igen? Vill man inte istället göra allt det där som fick vänta när man var för sjuk??

Men jag kan ju inte riktigt lämna allt jag påbörjat heller. Alla viljor följer av ett par måsten också. Ett av mina mål i livet är förstås att bli klar med utbildningen. Men samtidigt, hälsan går upp och ner och högskolan står kvar. Man lever ju "här och nu" och allt man egentligen gör i livet är att planera för en bättre framtid. Nu har livet blivit framtiden. Men man hinner aldrig leva i den. Tänk själva. Varje beslut tas för framtiden. Vi gör läxor för att få börja på gymnasiet. Vi får bra betyg för att börja högskola. Vi studerar för att få ett jobb. Vi jobbar för att få råd till ett hus och för att barnen ska få en ännu bättre framtid. Men någonstans på vägen glömde man bort eller tog sig inte tid för att bara vara i det. 

Jag tänker alldeles för mycket nu igen känner jag. Jag antar att en första uppgift i skolan på 50 sidor efter ett långt sommaruppehåll får vem som helst att bli stressad och tvivla på ens förmåga att klara det här och istället drömma sig bort till andra platser och upplevelser. Det är ganska fantastiskt när jag tänker på det. Vilken lyx det är att tänka så här. Tidigare hade jag inga "bättre platser" att fly till. Skolans uppgifter var min "bättre plats". Det var dit jag flydde när jag ville slippe de ångesfyllda sjukhusbesöken jag hade.