krigszonen.se

Jag kan inte låta bli att sitta här och övertänka allt. Jag har faktiskt om jag ska vara ärlig ägnat – än så länge – hela dagen åt att tänka och försöka sortera ut alla tankar och känslor. Försökt skriva ner det i ord. Men jag vet inte om jag lyckats få fram något innehåll i texten på 7 sidor... Jag blir bara mer fylld av självhat och ångest. Jag ska kanske avbryta mitt takstirrande med en till film, en promenad eller en måltid… Men det är svårt att inte vara för hård mot sig själv.

Jag har inte kommit med någon ny insikt. Jag har bara varit tvungen att låta det jag vetat om hela tiden att sjunka in. Det går inte att skjuta upp eller trycka undan längre. Jag måste tillåta känslorna och tankarna att finnas innan jag kan acceptera och gå vidare. Även om det där lät som något från en av alla våra psyk-lektioner på rehab, så är det så ändå.

Jag är medveten om att det här inlägget egentligen inte säger något alls för er. Jag är duktig på att prata utan att för den skull säga något. Jag är bredd att tala om för alla er vad som händer inne i mitt huvud en dag. Jag vet inte när. Men jag överväger att berätta. För 5 år sedan fanns det inte på världskartan. Jag tog ett stort steg igår kväll som berätta huvuddragen för Krigscoachen. Han som stått vid ringside i min match under alla år. Det var tufft. Jag darra av rädsla. Men jag behövde göra det. Det kändes bättre efteråt.

Även om jag skriver att jag inte är redo att skriva öppet här om vad allt det jag känner och tänker på så betyder inte det att jag inte skulle berätta för dig personligen, om du frågar mig. Jag kanske inte berättar allt. Kanske bara något litet för att lätta på det tunga. Eller inget alls. Oavsett vad, hoppas jag att du respekterar mitt val. Jag kanske inte är redo just då. Ge mig bara tid. Döm mig inte. Ge mig inte ett par öron som hör, utan ett par som lyssnar.

Jag stannar där innan jag krånglar till det allt för mycket för er. Och för mig själv.