krigszonen.se

"Fan Camilla, du är pinsam att vara ute med!"
"Ojoj ska du verkligen visa benen? Du kan inte ha klänning."
Ӏrret blev verkligen inte snyggt!"
"Nej vad dom förstört dig flicka!!!!"

Jag orkade inte försvara mig själv. Det är inte värt det. För du kommer ändå aldrig förstå. Du vill inte. Istället blev jag tyst. Gick därifrån. Men vad tror ni det här gör med mig? Jag blev faktiskt sårad. Jag är för defekt för att umgås med. Det är i alla fall den känslan jag får. 

Jag har skrikit och hatat mig själv – min kropp – för att den är så elak. Jag har slagit mina knän blåa för att jag hatat dem så mycket. Arg för att min kropp skulle hindra mig från att umgås med dig. Jag var tvungen att anpassa och dolde en del av mig för att jag skulle bli accepterad. Hela tiden har jag känt mig tvungen att kompensera för dina fel. 

Jag har alltid försökt se mina ärr som segerbevis. Något att vara stolt över. De står ju för något jag övervunnit. Tänkte att om jag visade att jag tyckte att dem var okej, då skulle du också se det. Men du fick mig att känna, genom att säga så där, att jag inte duger att umgås med. Jag trodde bara aldrig att du kunde hata min kropp så mycket att jag ska tvingas dölja mig.

Men sen tänkte jag om! Min kropp hindras inte alls från att umgås med dig. Det som hindras för att vi ska umgås är din sjuka syn på min kropp. Min kropp är fantastisk! Jag tänker inte gömma mig. Jag tänker inte anpassa mig för dig. Vill du inte umgås med mig om jag vill visa benen i sommar. Det är ditt val! Jag väljer alltid klänningen framför dig. För vet du vad? Jag har inte fina ben trots ärret. Jag har fina ben därför att ärret sitter där det sitter och bär på en historia som talar om att jag överlevt en hård jävla kamp. 

Mina ben blir bara finare för varje operation. Jag tycker det är synd om du inte kan se det och inte vill umgås med mig. Men det är inte min förlust. Den är bara din.