Inget kan stoppa mig nu

Jag märker att jag är ute och rullar så intensivt att jag blir alldeles frusen efteråt. Inte för att jag blivit kall ute. Utan för att jag ansträngt mig så hårt att jag inte har enerergi kvar att hålla kroppen varm för resten av dagen. Ett tecken på att jag tar ut mig alldeles för hårt. Det blir ungefär som när man sovit alldeles för lite under natten och man nästa dag känner sig lite frusen och kulen fast man har både en stickad tjocktröja och raggsockor på sig. Precis så blir det.

Lätt att säga att jag måste ta det lugnare. Min mamma brukar säga åt mig att jag måste lyssna på mig själv och min kropp. Jag är ganska duktig på att veta precis vad jag behöver och vad jag måste göra, men jag lyssnar sällan på signalerna. Jag vill inte. Eller också har jag kanske vant mig vid att ignorera smärtan och liksom stängt av resten av kroppens signaler också. Det blev så på köpet kan man säga. Men det är min egen spekulation. 

Jag måste ju på något sätt få utlopp för allt jag känner och som brottas i huvudet. Jag tror inte att jag berättat det här än, jag har varit fullt upptagen med skolan och att försöka tänka på annat, men nu har jag bara mig själv och tankarna. Det jag försöker säga är att jag har fått en preliminär operationstid! Istället för att vilja köra näven i betongväggen så snörar jag på mig inlines och glider fram över asfalten. Det är väl att vända vanmakten till något konstruktivt? Jag försöker så gott jag kan.
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Energi, Reumatism, Träning, frusen, inlines, kroppen, lyssna; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Bea:

Kör så länge det funkar! Du känner nog när det tar stopp. Men du kan ju inte sluta leva. Glöm bara inte hjälm och knäskydden :P

Svar: Jag hoppas att jag känner när eller om det går så långt. Precis, man måste ju få leva lite. :)
Camilla Blomberg

Kommentera här: