krigszonen.se

Ibland kommer allt över mig. Det som hände och kunde hänt. Det som var på väg att hända. Men då försöker jag tänka tillbaka till de nissarna sa till mig för att få mig tillbaka på jorden och landa igen. 

"Du tog dig igenom det här Camilla!!" 

Det känns oftast lättare då. Jag klara faktiskt det här. Det gick bra. Tillslut. Jag lever. Jag ligger inte längre på operationsbordet som fick mig förlora en massa blod. Jag kan gå. Jag behöver inte längre mina kryckor som jag fick i 19års present. Jag sitter hemma i min mjuka säng. Jag ligger inte förlamad från midjan och neråt i sjukhusets säng med stålkanter. Jag ligger inte på en brits på rehab med huvudet nerkört i en kudde för att dämpa mina smärtvrål (hälften skrik, hälften skratt). Nissarna håller inte fast mig som för att hindra att jag vrider mig i plågorna. Jag behöver inte ligga på mage på en brits med benet utanför kanten med en 2kg vikt hängandes vid foten för att töja sträckförmågan i benet. Ingen kommer längre säga åt mig att sätta mig på en brits med benen så utsträcka som möjligt medan läkaren klättrar upp och griper tag över knä med sina grova händer och lägger hela sin kroppsvikt över benet för att försöka få det rakt (eller tills det säger knak). Ingen kommer heller längre säga åt mig att lägga mig på mage medan en nisse pressar min fot mot min rumpa med hjälp av rep för att benet ska böja sig. Ingen kommer spänna fast mitt sargade ben i en maskin (visserligen försedd med nödstopp) med spännband och vikter som tvingar att böja och sträcka benet flera timmar om dygnet. 

Det här var bara några av de behandlingar jag utsattes för. Som jag tvingades uthärda med ansiktet förvridet i smärta. Fast jag (vid några behandlingar) hade ryggmärgsbedövning, nervblockad, morfinpump och vanliga smärtstillande piller. 

Ibland behöver jag bli påmind att jag klara mig och att jag tog mig igenom det här. Jag lärde mig gå och mer därtill mot alla odds. Men ibland smyger liksom allt det man varit med om över en. Kväver. Man glömmer bort att faran är över och att jag faktiskt kan andas igen. Ingen läkare kommer längre sitta och diskuterar värsta-katastrof-slut-scenarion med mig om att man inte ens kan såga av hela lårbenet och smalbenet och byta ut hela benet inuti benet eftersom det vore lönlöst när det är mjukdelarna som attackerar, det skulle sannolikt leda till tvångsamputation. Men å andra sidan skulle jag kunna göra mer saker utan ett ben, än med ett värdelöst ben som bara satt där utan funktion… Jag behöver inte längre ha så ont i magen att jag kräks över att få höra att mina alternativ börjar ta slut. För jag är okej nu. Jag har två relativt fungerande ben.

Kanske smyger sig alla obehagliga känslor på just nu eftersom det är ganska så exakt 3 år sedan på dagen som ovissheten med mitt vänstra knä började. Det är egentligen nu först jag vågar säga att det värsta nog är över. I åtminstone det knät. Jag borde vara glad och stolt över mig själv som klara det omöjliga. Nissarna har flera gånger sagt att jag var så duktig och att det inte är många som skulle klara den bragdprestation jag lyckats med. Men jag kan känna lite skuld och skam att just jag klara mig. Eller kanske mer panikkänslor. För det hade LIKA GÄRNA kunnat gå åt helvete med allt!!!! Jag är den enda vad man vet som klarat sig och blev bra. De enda liknande fall som mig (2-3 st rapporterade) som presenterades för mig var gamla elitidrottande män som i 70-80års åldern drabbats av atrosfibros (allt i knä växer ihop). Men de hade aldrig så allvarligt problem som mig. 

Just nu behöver jag sitta och säga ”Det är över. Du klara dig. Du är här nu” för mig själv för att bibehålla lugnet och slippa magont över alla traumatiska händelser på sjukhuset.