krigszonen.se

Jag vaknade flera gånger mitt i natten och var tvungen att ställa mig själv frågan om det verkligen har hänt. Är det verkligen sant? Och det är det. Varje gång.

 

Mycket av det som varit svårt i livet har jag saknat någon att prata med om det. På riktigt alltså. Men jag har kunnat skriva här på bloggen och det har varit ett ovärderligt stöd för mig. Men det här traumat är annorlunda.

 

 

Jag har fått tidigare tips om att skriva för hand bara för mig själv för att sätta ord på tankar och känslor. Som för att bearbeta svåra händelser. Men jag vill inte skriva. Det får inte vara sant!! Jag tänker inte ens försöka skriva utan udd på pennan så jag slipper se orden. För jag vet ändå inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag känner. Om jag ens känner något. Det här är större än vad jag kan uttrycka.

 

Jag kanske ska prova på att måla istället. Jag har faktiskt provat en form av målar-terapi för några år sedan. Jag ritade och någon terapeut analyserade det jag kladdat ner på papperet - om saker som är svåra att prata om men kanske lättare att visa. Idag skulle jag nog måla en likadan teckning (och under samma allvarliga ansiktsuttryck) som när jag gick på dagis. Då målade jag rutor på papperet som jag skulle färglägga. Det gula, röda och gröna hade du säkert med ditt psyksnack sagt stod för glädjen, kärleken och tryggheten i livet. Gallret skyddar det ömtåliga och det bra i livet från att försvinna.

 

Men jag ändrade mig och målade över de "positiva färgerna" så det knappt syntes. De försann. Kvar blev ett stort svart tomt ingenting som jag som 5åring kallade ”Rymden”. Det mörkaste och tommaste jag kunde fantisera ihop. Det svarta symboliserar det goda i livet som tycks försvinna ifrån mig.