krigszonen.se

Det har blivit många sjukhusbesök nu för att försöka parera tillbaka käkleden i rakt läge (käken har varit sned i över en månad nu...). Igår var jag iväg igen hos käkläkaren. Det går bra att få käkleden rak när läkaren trycker med sin hand och tvingar den. Men sen glider den frustrerande nog tillbaka. Igår byggde de ännu en ”ramp” på en tand för att käken lättare ska ”glida tillbaka” i rakt läge när jag biter ihop. Mitt leende blir inte att kännas lika pressat nu. Men att tvinga käken i ett läge (egentligen fullt naturligt) som jag inte är van vid, det gör ont. Jag vaknade flera gånger i natt av smärta. Men det kanske inte är konstigt när läkaren bad mig gapa, bita ihop, tugga etc. om vartannat i en timme igår. Hela tiden fick jag höra hur duktig jag var, förstås. Nissarna liksom viskade det varje minut bakom sina munskydd. Det fick mig hålla ut lite till. För jag är alltid så duktig som alla ber mig vara. Utan att säga emot eller ens visa minsta tecken på frustration. Jag vet att allt de gör är för mitt eget bästa. Så jag är snäll och gör precis som jag blir tillsagd. Jag skrattar till och med ibland. Nissarna där är så himla söta och rara. Jag är inte frustrerad just där och då eftersom de faktiskt försöker göra något för att hjälpa mig. Det är först sen, när jag kommit hem, som jag blir frustrerad. För när jag frågar om käken kan bli bra får jag höra "nej, det går inte". 

 

Innan jag fick åka hem blev jag bjuden på banan. Jag blev matad med mindre bananbitar spetsade på, vad som liknade, en pincett. De ville se hur jag tuggade. Jag ser lite ut som en idisslande ko där underkäken förs från sidled till rakt läge - varje tugga jag tar. Det är en ganska stor förskjutning som syns tydligt om jag inte stänger läpparna. Men käkleden fungerar i alla fall bättre nu än för några dagar sedan, men inte bra. Vi får se vad de hittar på igen redan på torsdag!