Jag önskar att jag fick låna er ibland

Om jag skulle skriva rakt och läskigt ärligt direkt utifrån en känsla jag har väldigt ofta, utan att gå tillbaka och ändra något i texten, då skulle det se ut ungefär så här: 
 
När någon försvinner som man hängt upp hela sitt liv, sin existens på, då gör man allt för att fortsätta kunna överleva. Jag minns exempelvis när jag lekte ”spion” i skolan. Jag samlade hårstrå, fingeravtryck osv. från dig. Du trodde att jag skoja och du gav dig in i leken och fixa fler ”bevismaterial” som kunde vara intressant. Jag fick en bild på dig. Men det var aldrig en lek för mig. Det var på riktigt. En överlevnadsstrategi. Jag ville ha något kvar av dig. Bara något att hålla fast i som inte kunde försvinna. För mig handla det om liv och död. Jag var då bara tio år.
 
Sen blev jag äldre och nya livsviktiga personer försvann ifrån mig. Men det passade liksom inte att leka spion längre. Så jag sluta. Men känslan stannar kvar. Jag minns exempelvis när jag fick mitt första stipendium i nian på högstadiet. Du sa att mina föräldrar måste vara stolt som har världens bästa dotter ever. Då önskade jag att det var du som var stolt över mig! Precis som en pappa.
 
Jag minns när du berättade för mig, bara något år efter studenten, om hur den ”perfekta svärdottern” skulle vara. Du trodde säkert att vi prata lite på skämt. Men för mig var det allvar. På riktigt. Jag lyssnade så intensivt jag kunde. Jag hoppades att jag hade samma egenskaper. Jag ville så gärna att du skulle tycka om mig! Jag tänkte inte alls på din son. Jag ville vara som den svärdottern. För mig var du redan utvald.
 
Jag minns när jag för första gången blev kramad när jag var ledsen. Jag var vuxen men du kallade mig för "skruttinuttan" ändå och sa att det var okej att jag snorade på din tröja. Jag hade aldrig blivit kallad för det tidigare och omfamnad på det sättet. Jag tyckte om det. Jag visste inte att jag hade saknat något jag aldrig fått. Under den stunden låtsades jag att jag var din dotter. Du var i alla fall som en mamma.
 
Jag är medveten om hur jag så djupt och förtvivlat begär det omöjliga av vissa personer. Det är inte min mening att såra vissa andra. Jag menar inte att de ska ta någons plats. För det kan de inte. Jag vill det inte. Men jag vill kunna "låna" mina önskeföräldrar någon gång ibland. Jag har haft samma omöjliga önskan som följt med mig i över 10 år nu. Det är en extra stark vädjan när jag behöver trygghet. Exempelvis ville jag skriva era namn och telefonnummer på närstående-listan inför mina tuffaste operationer. Jag kan inte låta bli att känna på annat sätt. Det är aldrig fel att känna har jag fått lära mig. Jag kämpar bara för mitt liv. Men aldrig att ni skulle få veta det här. För jag vill inte hålla er som gisslan och säga ”om du försvinner, då dör jag”. Men känslan är precis så. 
 
• Kategori: Kampen • Taggar: saknad, vägra vara tyst, önskan, övergiven; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Lana:

Finaste Camilla! Som jag skrev till dig tidigare: det är så fruktansvärt att inte ha denna trygghet. Att inte ha den vuxna människan som är alltid beredd att ställa upp, krama dig, ge sin axel att gråta över.
Jag är helt säker på att det är mycket svårare att ha sina föräldrar så nära geografiskt och ändå inte ha en bra kontakt, sådan kontakt som ett barn och föräldrar borde ha, än att ha de 200 mil bort som det är i mitt fall.
Jag kan försöka finnas för dig så mycket det går och så mycket som jag har tid...
Många kramar till dig!
Vi ses senare idag!

Svar: Bamsekramar <3 <3 <3
Camilla Blomberg

2 Emma:

Fina Camilla, dina texter berör så mycket och jag är tacksam över att du vågar dela med dig av så mycket, för vet du, jag känner igen mig så himla mycket, framförallt idag, och att höra dig berätta om den där längtan/saknaden som för mig tolkats som förbjuden, det betyder så mycket, att ingen av oss är ensam i att känna så. För mig har det varit lärare, men framförallt psykologer som fått den "platsen". Precis som du skriver så gör det så oerhört ont att veta att man aldrig kommer att "få" den personen på riktigt, för den tillhör alltid någon annan. Jag skäms oerhört mycket över att jag har en sån längtan/behov av vissa personer, men jag vet att det inte är något att skämmas över, det är inte mitt fel att min uppväxt och personlighet format mig så,men jag måste lära mig att leva med det. Jag saknar och tänker fortfarande på en psykolog jag inte träffat på över 2 år, hennes kramar var så trygga och jag kände mig alltid så omfamnad, som den mamma jag alltid saknat som min riktiga mamma aldrig kommer att bli. Det gör ont än idag, men samtidigt är jag oerhört tacksam för den tiden jag fick. Det är smärtsamt att sakna något som man kanske aldrig kan få behålla och jag har inte hittat något riktigt bra sätt att hantera det på. Men jag vill säga tack för att du delar med dig så modigt av dina tankar och känslor! Och : du är inte ensam. Ta hand om dig! Stor kram ❤️

Svar: Jag är jättetacksam och glad för att du skriver och delar med dig av dina tankar och känslor kring det här. Under sååå många år har jag känt mig världens ensammaste att känna så här. Jag har inte fattat hur jag kunnat känna så här. Sen funderade jag över hur sjutton ingen annan inte kunde känna så här?? Det blev så naturligt för mig. Samtidigt som jag är så lättad över att du delar med dig, att det finns fler som känner lite lika, så gör det så ont så ont så ont i mig att läsa din saknad/längtan efter de som fanns där för dig. När de är hela ens syre, då är det inte konstigt att man får panik och inte kan andas när de viktigaste människorna försvinner ifrån en.
Jag kan inte i ord beskriva hur skönt det kändes att läsa din kommentar. Att få bekräftat att jag inte är ensam om att känna på det här sättet. Tusen tack fina Emma!! Jag menar det verkligen. Tack tack tack. Bamsekramar <3 <3 <3
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Fortsätt vara Du.

Svar: Jättekramar!
Camilla Blomberg

4 Yasmine:

<3

Svar: Kram <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: