krigszonen.se

Jag tog min första cellgiftsspruta i fredags. Det gick faktiskt jättebra. Det är bara en pytteliten mängd gul vätska som ska in under huden. Det svider lite efteråt, men det gör inte ont. Det svåra nu är att försöka att inte känna efter om jag blir illamående, extra trött eller tappar fler hårstrån. Än så länge går det bra. Det känns som jag har kontroll över alla mediciner jag ska ta och provtagningar jag ska göra fram till årsskiftet. Det är en bra början i alla fall.

 

Jag kommer få mer besked om operation i käklederna den här kommande veckan. Jag försöker verkligen vila i att jag än så länge inte vet så mycket hur planen ser ut. Jag får ta det då när det kommer. Jag känner att jag gjort vad jag kunnat från min sida när jag påbörja dubbelmedicineringen och när jag fick chans att önska operationsmetod. Nu får jag vänta på att sjukhusets nissar lägger fram ett uppdrag! Men det är svårt ändå att vara lugn och rationell när jag känner så mycket. Jag känner hur det kryper av frustration i kroppen av att inte veta vad jag har att förhålla mig till. Det gör ont i magen av rädsla. Det är många andra känslor som brottas också. 

Det var lätt att lägga upp en behandlingsplan när och hur ofta jag skulle ta medicinerna. Men jag har inget att förhålla mig till vad gäller operation. Jag kan bara sitta still och vänta på mer information. Jag får kanske försöka göra det till ett uppdrag - en utmaning! Då kanske det känns lite mindre skruttigt.