Jag stod kvar och frös
Hon som kom att bli som en modersfigur till mig i allt det här sjuka, på sjukhuset, under de senaste åren - hon stod där framför mig. Livs levande. Jag behövde bara gå fram några steg och säga hej och få en varm omfamnande kram. Det var så nära att få ”fylla på” med kärleksfull vänlighet.
Men jag stod helt still. Bara benen darrade. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag fick panik!
Jag hade en plan om jag skulle träffa på henne igen. Jag skulle inte vara rädd för att vara jobbig, efterhängsen eller att hon inte skulle känna igen mig. Jag skulle stolt våga berätta om allt roligt som hänt, vi skulle kramas och vi skulle säga vi hörs. Jag skulle känna mig lycklig för en stund. Lite sorgsen att ögonblicket var över. Men jag skulle längta och fortsätta leva - verkligen leva - och berätta om allt skoj nästa gång vi sågs igen. Även om nästa gång kanske skulle vara när jag blivit gråhårig.
Istället blev det helt tomt i huvudet. Jag frös. Jag väntade på att hon skulle titta upp och se mig först. Kanske skulle jag våga gå fram och säga något då. Men hon stod framåtlutad över någons telefon. Det såg ut som om de tittade efter en vägbeskrivning.
Jag väntade 5 minuter.
10 minuter.
Benen fortsatte att skaka. Jag bad dem så snällt jag kunna att vara stilla och jag förklarade för mig själv att hon inte längre har mig som patient. Det var flera månader sedan nu. Nästan ett år. Men rent känslomässigt dog jag en bit när jag blev tvungen att förklara för benen att det inte längre finns några armar att springa in i.
Jag kunde ju inte bara stå där och vänta! Det kändes fel och konstigt. Så jag samlade mod till mig och hoppade fram. Jag hade mina kryckor då. Precis när jag är två hoppsteg från att kunna säga ett hörbart HEJ, då har hon redan börjat gå åt den destination telefonen anvisat. Jag försökte ta några hoppsteg för att hinna ifatt, för att jag längtar så mycket. Men jag missade henne. Hon missade mig.
Jag följde hennes ryggtavla med blicken tills den helt försvann. Allting blev tomt. Jag stod kvar och frös. Kniven i hjärtat igen. Där var hon som försvann och som alltid skulle vara INTE mamma.
Men åh så hjärtskärande vännen, en stor bamsekram <3