krigszonen.se

Ibland känns det okej. Korta stunder till och med bra. Men allt för ofta kommer jag att tänka på längtan, saknaden, ensamheten och övergivenheten. Det kan vara en film, en låt, en bok eller egentligen vad som helst. Jag kan få vilken konversation som helst att handla om det. Oftast råkar det bara bli så. Det finns liksom så nära i tankarna att det är svårt att prata om annat ibland. Jag finner en slags tröst i att omringa mig av det som påminner om allt det. Samtidigt känns det som om jag går runt i cirklar och inte ”går vidare”. Men vad jag fått höra så tar jag tydligen små steg framåt. Min process kanske är mer som en spiral? Det går runt, men för varje varv tar jag mig lite längre fram. Jag hoppas det. 

 

Apropå cirklar. Tidigare i veckan gick jag runt en pall i köket i närmare två timmar. Jag bara gick långsamt runt, runt, runt… Jag ville prata med någon som varit med om samma sak som mig och det fanns bara en person för det uppdraget: och det var jag. Jag berättade högt för mig själv vad jag tänkte på just då. Jag vet, om någon sett mig där och då så måste de trott att jag blivit galen. Men jag fortsatte prata. Ända tills orden tog slut och jag kände mig tömd på alla känslor. Ibland är det skönt att berätta, försöka sätta ord på det och strunta i hur det kommer tas emot av någon annan. Det kan vara tufft nog att vara ärlig mot sig själv. 

 

Jag har ägnat två timmar åt att försöka skriva ner det jag faktiskt vill säga än att, som ovan, bara skriva att jag vill säga något. Men jag tog bort det. Det får bli ett eget inlägg en annan dag.