Hungrade efter trygghet
Efter ett samtal med en person för några veckor sedan började jag reflektera över en sak. Jag har länge haft tanken i bakhuvudet, men inte vågat låta tanken eller värre - känslan - få finnas. Men jag börjar sakta våga tillåta mig ta fram det här. Jag tror att det är viktigt att jag gör det.
Jag tänker på hur de smulor av trygghet jag fick genom åren kom att bli så viktigt för mig. Jag förstår varför, även om nästan ingen annan gör det. Jag vet att jag kände mig svältfödd och tog allt jag kom åt och fick som en slags överlevnadsstrategi. En smula blev en hel måltid och jag sökte en buffé av trygghet, för att fortsätta förklara i metaforer. Det som gör mig arg är att jag EGENTLIGEN livnärt mig på typ ingenting alls! De som gav mig trygghet, gav så himla lite. Jag borde inte alls varit nöjd med det. För mig kändes det förstås som ”allt”. Jag visste inte ens att det jag fick var lite. Hur skulle jag, som varit hungrig hela mitt liv, veta att det går att känna sig mätt i magen? Att jag hade rätt att få känna så?? Jag trodde att det var mig det var fel på som var så hungrig hela tiden, jämfört med de andra som verkade kunna gå omkring utan minsta problem.
Jag tänker på hur de smulor av trygghet jag fick genom åren kom att bli så viktigt för mig. Jag förstår varför, även om nästan ingen annan gör det. Jag vet att jag kände mig svältfödd och tog allt jag kom åt och fick som en slags överlevnadsstrategi. En smula blev en hel måltid och jag sökte en buffé av trygghet, för att fortsätta förklara i metaforer. Det som gör mig arg är att jag EGENTLIGEN livnärt mig på typ ingenting alls! De som gav mig trygghet, gav så himla lite. Jag borde inte alls varit nöjd med det. För mig kändes det förstås som ”allt”. Jag visste inte ens att det jag fick var lite. Hur skulle jag, som varit hungrig hela mitt liv, veta att det går att känna sig mätt i magen? Att jag hade rätt att få känna så?? Jag trodde att det var mig det var fel på som var så hungrig hela tiden, jämfört med de andra som verkade kunna gå omkring utan minsta problem.
Det värsta är nog att de som ändå gav mig en bit av det här trygghetsbrödet, de visste hur mycket jag hungrade efter det. Och ändå gav de mig bara smulor. De gav mig, i min värld, de godaste sötaste bästa smulorna någonsin. Men vad hade jag att jämföra med? Jag vet nu att de hade kunnat göra så mycket mer för mig. De borde ha gjort mer. Det var deras plikt att göra mer. De hade kunnat hjälpa mig att få hela brödpaketet istället för att dela ut små smulor. Det är sanning. Det är en jättesvår insikt att brottas med. Jag undrar vad de någonsin fick ut av att låta mig ”äta smulorna” ur deras händer?
Tänkte ni att smulor var tillräckligt?
Tänkte ni att smulor var tillräckligt?
Du skriver aldrig något om kärlek.
Vore inte det ”en väg” att känna trygghet och närhet?