Sängarrest två dagar

Jag åkte in till reumatologen med gosegrisen i väskan. Man vet ju aldrig hur det ska gå... Så fort jag blev inkallad la jag mig på britsen och kavlade upp båda byxbenen. Vänstra knät är ortopedens territorium, men det kan vara bra att reumatologen – som har högra knät som sitt område – att jämföra med. 
 
Det onda i högra knät jag trodde var en muskel är troligtvis en sena som ”hoppar” och orsakar smärta. Bara ett konstaterande och ingen lösning. Svullnaden i knät var fortsatt synligt idag. Men det var inte självklart att det var en reumatisk inflammation. Knät var svullet och varmt, precis enligt ”regelboken”. Med inflammation borde det strama och ta emot lite i rörelserna på grund av vätskan i leden. Men jag kunde böja och sträcka benet precis som vanligt. Det talar emot att det skulle vara en regelrätt inflammation. Fast det är svårt att veta hur högra knät egentligen känns när jag har vänster knä som referens. Det är fysiskt omöjligt att böja och sträcka vänster knä fullt ut. Om det BARA stramar lite i höger knä så tror jag helt ärligt inte att jag skulle märka det så lätt…
 
Efter ett kortare överläggande kom jag och läkaren fram till att prova behandla det högra knät. Jag behöver att det är så starkt som möjligt för att klara av haltandet på vänster ben. 
 
Under ingreppet förde läkaren in en grov nål i sidan av mitt högra knä. Det gjorde ont när musklerna runt knä automatiskt spändes av att ett främmande föremål skulle in under knäskålen. Men smärtan gick snabbt över. Läkaren sög ut svullnaden i en spruta. Jag såg fascinerat på medan sprutan fylldes upp av en halmgul ledvätska. Sprutan tömdes i en plastmagg och läkaren försökte tappa ur ännu mer, men det kom skum. Jag hade alltså bara 10 ml ledvätska (men ändå vätska!). Det blev bara en (1) full spruta denna gång. I tonåren brukade jag få tömma minst tio (10) sprutor med ledvätska i ett knä (totalt ca 100 ml). Efter ledtömningen fick jag en lite spruta med kortison i knät i hopp om att vätskan inte ska komma tillbaka. Sen plåstrades jag om och läkarbesöket var avklarat. 
 
Nu har jag fått ordination att inte belasta knät alls i två dagar. Mer realistiskt: gå så lite som möjligt. Det blev en utmaning att halta på båda benen lätt böjda samtidigt till bussen. Men så snart jag kom hem har jag varit duktig och legat still på soffan. Det börjar göra ont nu... Men det här kommer bli bra. Det här var bara ett litet bakslag. Jag hoppas det. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Gävle Sjukhus, Knä, Reumatism, inflammation, kortisonspruta, reumatologen; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Joanna-livet med psykisk ohälsa:

Hoppas att det känns bättre snart

Svar: Tack Joanna, idag får jag börja gå åtminstone. Fast det är fortfarande lite svårt. Men det blir säkert bättre och bättre. 🙂💕
Camilla Blomberg

2 Tisa:

Hej, vännen!
Tycker du att kortisonet hjälper.
Jag förstår inte hur du klarar av att titta när dom suger ut ledvätska och så, jag skulle nog antingen (troligast) svimma eller kräkas :D

Svar: Hejsan! :) Det brukar kännas skönt att de "lättar på trycket" när de tappar ur alla ledvätska. Men det är lite olika hur kortisonet sen hjälper eller inte. Ibland kan det hjälpa i 2 månader. Andra gånger 2 dagar. Tycker generellt att kortison är bra. Men problemet är att inflammationerna kommer tillbaka och då behöver jag en ny omgång med kortison...
Jag vill se ALLT. Helst skulle jag vilja se på under alla mina operationer. Jag tycker det sånt där är såå fascinerande. Det kan vara obehagligt ibland förstås. Det ska jag inte ljuga om. Jag har svimmat vid två tillfällen när jag tappat ut jättemycket ledvätska (när det varit över 10 sprutor) och det har gjort jätteont och jag har spänt mig länge. Men jag tittar varje gång ändå. Vill ha kontroll tror jag. Hatade när jag var liten och sjuksköterskorna försökte få en att titta bort. Som om jag hellre lugnt skulle kunna titta på en film medan läkaren höll på suga ur vätskan. XD
Kram på dig fina Tisa!
Camilla Blomberg

Kommentera här: