Det börjar sjunka in

Det gjorde skillnad att använda knäskydd under danspasset i veckan. Knät låste sig/haka i bara någon enstaka gång. Men baksidan av det är att jag hade ondare i knät (knäskålen) efter dansen än när jag kört utan knäskydd. Jag behöver säkert bara vänja kroppen vid det nya.
 
Jag har hunnit besöka käkläkaren i veckan också. Jag fick visa upp min gap-träningsdagbok. Läkaren var stolt och jag fick mycket beröm. Det peppar mig att vara duktig och fortsätta med träningen. Jag vet att det är viktigt för min egen skull också och jag märker att det ger resultat.
 
Om jag ska vara helt ärlig, vilket jag försöker vara så mycket jag kan, så har det varit mycket den här veckan med tunga föreläsningar i skolan och flera viktiga möten på olika ställen. En får inte heller glömma all den information om den kommande hjärtmonitor-operationen jag fått också. Det är inte konstigt att det känns så här tufft nu. Det börjar få chansen till att sjunka in.
 
Efter en hel dag i skolan idag så kom jag hem till ett ”ingenting”. Jag kände att jag hade gjort min insats för dagen och just därför blev det väl att kännas så tomt. Det fanns inget mer jag kunde göra som distrahera mig. Jag hade bara mig själv, tankarna och känslorna. Jag hade ett starkt behov av att ringa ett samtal och berätta om allt som hänt. Om det viktiga. Höra en trygg röst. Men jag ”får inte”.
 
I samma stund som jag gled ner med ryggen längs dörren och satte mig på golvet, steg känslorna upp. Det var som att de då trycktes upp, allt det jag förvarat längst ner. Det kändes fruktansvärt jobbigt att jag inte kom på någon anledning att få ringa. Jag hade egentligen kunnat säga just det och fått en kort stunds påfyllnad av trygghet. Men jag var rädd. Rädd att om jag berättar så kommer jag aldrig mer få ringa. För jag borde ju fixa det här ändå. Men det kändes nästan jobbigare att hålla om mig själv för att förhindra att ringa. Jag hade behövt en kram på riktigt. Nu blev det bara ett stort kaos av motstridiga känslor. Förvirrande. Jag kom sen att tänka på att vi träffas nästa vecka. Men det är många dagar och timmar kvar. Speciellt om en tjurar som en tvååring på golvet. Jag behöver ju dig NU.
 
• Kategori: KampenTaggar: Dansa, Ensamhetskänslor, Reumatism, hjärtmonitor, käkled, operation; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Elisabeth:

Ja ibland bjuder själva livet på mer än man för tillfället mäktar med.
Du har en klok och vis inre röst som ser bortom smärtan, och som du valde att följa. Du får försöka lita på att det var det rätta trots allt.
Tro på dig själv!
Kram från Elisabeth.

Svar: Så kan det verkligen vara. Eller också så händer det flera saker efter varandra att en inte hinner stanna upp. Det bara fortsätter. Det känns vilket fall bättre nu. För stunden.
Kramar!!!
Camilla Blomberg

Kommentera här: