Jag vill bara bli bra

Jag hade förväntat mig att knät skulle tömmas idag. Men läkaren var snabb med att säga att det inte är hållbart att sticka varje vecka. Ibland har det ju till och med varit oftare. Risken är stor att jag får en infektion och då har jag problem. Då kommer det bli mycket värre än vad det är nu. 
 
Efter ett långt utlägg om just riskerna så frågar läkaren: ”Vill du vi sticker? Svullnaden med blod och ledvätska kommer vara tillbaka imorgon igen”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Så jag frågade ”What’s the point?” och läkaren nickade allvarsamt mot mig medan knät undersöktes.
 
Jag kan böja 70 grader. Det saknas nästan 10 grader innan jag kan sträcka ut benet ordentligt. Låret på vänsterbenet har börjat smalna av för att musklerna har börjat förtvina. Det är synligt.
 
”Jag vill bara bli bra i benet!” sa jag desperat. Jag visste inte vad jag ville eller inte ville göra. Bara bli bra. Hur, spelar ingen roll. Jag vill kunna gå! Jag hoppades på ett hopp. 
 
Jag berättade om hur jag tränat med kylförband och värme samtidigt runt knät, men på olika punkter, för att försöka genomföra samma träningsprogram som vid tidigare knäoperationer för att vinna tillbaka rörlighet. Jag vet hur jag ska göra. Det har hjälpt rörligheten för stunden. Men det krävs fortfarande full dos smärtstillande för att pressa. Det fanns liksom en anledning till att jag hade en skrikkudde på rehabiliteringen förut. Då hade jag dessutom ryggmärgsbedövning eller nervblockad första veckan för att göra benet förlamat och tvinga det till rörelse i en maskin... Nu är det hard-core och man har hoppat över det. Trodde väl inte det skulle bli så tufft. 
 
”Måste du fortfarande ha kryckor?” undrade läkaren. Jag tog mig runt i rummet och visade utan kryckor. Jag har blivit väldigt bra på ”halta smidigt”. Men om jag ska försöka gå med benet i naturligt rörelsemönster, vilket jag ska, då behöver jag kryckorna för att hålla stabiliteten och för att inte grimasera av smärta vid varje steg. Läkaren höll med. Knät är väldigt trångt inuti och gör det svårt att få till en ”lätt” rörelse. Det känns liksom segt. 
 
Vi beslutade oss för att inte göra en knäledspunktion utan istället satsa och kämpa på hårdare med sjukgymnastik. Förhoppningen är att en fysioterapeut handgripligen ska kunna hjälpa mig att tvinga benet att böja och sträcka ut. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Reumatism, Smärta, inflammation, operation, rehabilitering; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Linn:

Hej hej!
Jag hoppas du blir bra. Hoppas, hoppas, hoppas. Sänder dig styrka.

Svar: Nu tar vi i ända från tårna!! ❤️
Camilla Blomberg

2 Andreas:

Huga huga vistas på sjukhus i dessa tider och huga för att ha smärta. Jag hoppas innerligt att du får lindring och tillfrisknande i ditt knä. Sänder styrka.

Svar: Det är ett risktagande och helst ska det undvikas. Men de som var sjuk innan pandemin fortsätter vara det även undertiden. Det går inte pausa. Tyvärr. Jag hoppas också. Så jävla hårt jag kan. 🌻
Camilla Blomberg

3 annika eriksson:

Hoppas verkligen att du blir bra. Vad jobbigt att knät fortsätter att svullna upp.Styrkekramar från Annika Eriksson i Boden.❤❤❤

Svar: Idag har varit en tuff dag milt sagt. Kram ❤️❤️❤️
Camilla Blomberg

4 Anonym:

Det där lät ju inte så bra. Hoppas att ditt knä fattar att du är envis o inte tänker ge dig. Och att din fysioterapeut är ännu envisare. Det blir säkert tufft men jag håller tummar och tår.
Kram
Eva

Svar: Jag hoppas bara det finns någon som kommer ta emot mig. Annars ser det mörkt ut... kramar i mängder!! ❤️❤️❤️
Camilla Blomberg

Kommentera här: