krigszonen.se

Inför en operation har jag ofta tänkt ut i förväg vad ”det sista” jag skulle vilja göra innan jag lägger mig under kniven. I flera fall har mycket stått på spel inför en operation. Det har exempelvis handlat, vid flera tillfällen, om jag någonsin kommer kunna gå igen. Då har det känts viktigt att få göra så mycket som möjligt av det jag kanske inte kommer kunna göra sen. Jag minns tydligt den sommaren jag försökte fylla med massa aktiviteter trots att jag inte kunde gå så bra. Jag försökte cykla, hoppa studsmatta och andra "omöjliga" saker. När operationsdagen kom sprang jag till sjukhuset och jogga i de långa korridorerna. Det kändes också viktigt att få gå till operationsbordet själv. Ofta flyttas man bara från ena sängen till den andra. Men inte den gången. Det kunde blivit mina sista steg. Men det blev inte så.

 

Vid käkledsoperationerna har jag ätit en ”sista måltid” kvällen före varje ingrepp. Just för att jag inte vet hur länge det dröjer innan jag lärt mig tugga igen. Om det kommer fungera igen eftersom käklederna är så trasiga. Vid senaste operationen hade jag i och för sig inte ätit ordentligt, knappt alls på en hel sommar, för att jag inte kunde. Men jag såg ändå till att äta något jag tyckte var ”extra gott”. Jag tror det är viktigt att känna att jag kan ta kontroll över vissa saker när mycket annat är kaos. 

 

Det jag vill komma till, som jag börja tänka på under ett samtal med en vän idag, är att vid den här kommande pacemaker-operationen har jag inget att göra inför ingreppet som jag inte kan göra sen. Det finns liksom inget som står på spel. Jag riskerar inte förlora någon kroppslig funktion på samma sätt som vid alla andra operationer jag gjort. Det finns inga urusla odds. Tvärtom! Det här kan egentligen bara gå bra. Jag blir visserligen uppskuren och hopsydd igen och det finns alltid en infektionsrisk. Ett till ärr. Men det är det. Efteråt förväntas jag till och med klarar av mer!