krigszonen.se

Jag är glad som tagit mig själv och min hälsa på allvar. Jag har kommit till sjukhuset själv för att rädda mitt liv. Jag har vågat försvara att jag är viktig när mycket runtomkring talat för motsatsen. Ibland behöver en vara sin egen hjälte, som man brukar säga. Men jag var bara ett litet barn när det börja och jag skulle aldrig behövt vara modig. Jag skulle varit trygg.

 

Jag har haft över 100 stygn på kroppen. Det är inte bara ”lite leder som krånglar” och ”lätt för att svimma” som jag fått höra. Kanske inte av illvilja, utan mer som en önskan om att det faktiskt varit så. Men någonstans behöver en se sanningen och våga möta den, kan jag tycka. För jag behövde någon med mig! Någon utanför sjukhusets kala väggar som var modig nog att följa med in. Istället fick jag tidigt klara mig själv. Jag har vid flera tillfällen varit så sjuk att jag kunnat dö. Jag kämpar både för att leva och överleva. Jag har varit fruktansvärt ensam i det. Men DU vet nog inte ens om det. 

 

Jag har brottats med kommentarer som ”Hen har det värre och får därför hjälp, men så dåligt mår ju inte du”, ”Känner du inte efter för mycket ibland?” eller ”Behöver du verkligen åka in?”. Jag har behövt motivera varje steg jag tagit. Det har varit svårt att hävda sin rätt att få hjälp när jag kände att jag inte förtjänade den. Men vad vet DU om det egentligen? Jag har fallit ihop en halvtimme efter att du berättat om hur du skulle spela orolig över mig, men när det egentligen var en fördel för dig. Det har varit som om jag inte var viktig.

 

Jag har ofta fått höra ”Det är så synd att de förstör dig” när jag opererats. Jag kände mig dum som lät mig bli förstörd vid varje operation jag genomgick. Eller, jag var nog mer rädd. Jag var skräckslagen eftersom det kändes som jag bit för bit blev mer och mer oönskad. Jag tänkte också att jag gjorde något jag inte borde göra, inte fick. Men det var aldrig operationerna som höll på att förstöra mig! Jag höll på förstöras av att ingen (utanför sjukhuset) tog mig och min hälsa på allvar. Allt eftersom jag träffat människor som bryr sig - som är delaktiga i mitt liv – kunde jag se det tydligare. Människor som tycker om mig vill villkorslöst finnas med mig. Det är en fantastisk känsla att kunna känna sig trygg i det.