Det är sant

Svaret på min fråga och mina nedskrivna funderingar i förra inlägget hittade jag i en saga. Närmare bestämt hos Muminfamiljen. Det osynliga barnet. Tydligare än så blir det inte. Det är sant.
 
TIll något annat. Jag har ett nytt pågående smärtgenombrott i käkleden. Mitt värsta hittills. Jag försöker hålla mig varm (eller kall) om käklederna genom att spänna fast små värme- eller kylkuddar i pannbandet. Det lindrar det värsta. Alvedon med Morfin är också bra grejer. 🙏
 
Jag har en akuttid direkt imorgon för att träffa käkkirurgen. Undrar vad som kommer hända där? 
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Reumatism, Smärta, alvedon, kyla, käkled, kärleksfull vänlighet, morfin, mumin, värme; • Kommentarer (7)

Kommentarer:

1 Tisa:

Kram ❤

Svar: Kram ❤️
Camilla Blomberg

2 Blondina:

Fy för att ha ont ju, har sj ont i käken, på vänster sida, vette katta vad jag har gjort. Hoppas att de blir bra snart kram

Svar: Vad jobbigt att du också har ont i käken. Jag hoppas det ger med sig. Helst nu! Bums! Kram
Camilla Blomberg

3 Elisabeth:

Jag läser också muminböckerna. Vem önskar inte att man hade en muminmamma i huset?
Usch och fy och blää för din värk!!! Jag sträcker ut min arm så långt jag kan. Kanske du når den så kan jag hålla dig i handen. Jag hoppas och tror du kommer må lite bättre efter besöket imorgon.
Stor kram från Elisabeth

Svar: Jag har aldrig läst böckerna. Men såg serien mycket på tv som barn. Men det osynliga barnet hade jag helt missat. Eller glömt.
Mysig tanke. Jag försöker sträcka ut min arm jag med så jag har din absoluta närvaro. *Kramar om*
Camilla Blomberg

4 Anonym:

Tror du inte det finns andra sätt att bli synlig på än att bli riktigt, riktigt arg?

Svar: Jag tänker så här:

Barnet börjar bli synlig av den kärleksfulla vänlighet hon får. Av andra och tillslut också sig själv. Att hon blir riktigt arg tyder ju på att hon brydde sig om något riktigt mycket och stod upp för sig själv (och de hon tycker om). Ilskan är delen av henne som talar om att hon vet att den illa behandlingen hon utsatts för är fel och inte okej. Det är inte henne det är fel på. Ilskan visar på att hon VET att hon förtjänar att bli behandlad väl och att andra ska vara snälla. Ilskan är delen av henne som älskar henne själv.

Berätta gärna hur du tänker.
Camilla Blomberg

5 Anonym:

Tror du inte det finns andra sätt att bli synlig på än att bli riktigt, riktigt arg?

6 Anonym:

Tack för att du förklarade hur du tönker, Camilla. Förstår ditt resonemang. Jag tolkade historien mer bokstavligt, att Ninni (det osynliga barnet) bara kan få ett synligt ansikte när hon blir riktigt arg. Det borde finnas andra sätt än bara ilska för att bli helt synlig. Jag har några tankar om det också men behåller dem för mig själv för nu.

Svar: Det vore spännande om du ville dela med dig av dina tankar om det nån dag.
Camilla Blomberg

7 anonym:

Jag ska försöka förklara, nu när jag sitter vid datorn.
Vi är alla olika och hanterar det som händer oss på olika sätt. Det är ok. Mitt sätt att hantera saker kanske låter helt galet för dig. Det är också ok. Ska försöka förklara hur jag tänker.
Jag tror inte på förlåtelse. Inte i benämningen att "man måste förlåta för att gå vidare". Nej, det måste man inte alls. Man kan förlåta om man vill, men det är inget tvång. För mig är det däremot viktigt att acceptera och försonas med det som hänt. För att det går inte att ändra det förflutna. Det som skett har skett oavsett hur jag förhåller mig till det. Om jag inte kan acceptera det blir jag aldrig fri från det.
Jag råkade ut för en väldigt traumatisk sak som en människa gjorde mot mig. Visst, jag var arg länge. Tyckte det var orättvist och fel att jag drabbades av det som hände.
Så småningom orkade jag inte vara arg längre. Insåg att om jag ska kunna gå vidare måste jag försonas med det som hänt. Jag accepterade det jag varit med om och slutade bära skuld och lägga skuld för det skedda.
Då kunde jag gå vidare, sluta bära det svarta inom mig. Då blev jag synlig.
Ninni blir helt synlig av ilska, jag blir det av försoning med det förflutna.


Svar: Jag tänker att det du skriver om att acceptera ändå kan omskrivas som förlåtelse. Jag ser inte förlåtelse som "det var okej det du gjorde", utan mer om att acceptera situationen som du också är inne på. Du är inte arg längre, du bromsade tankarna om skuld och gick vidare i livet med vad som är viktigt för dig. Jag tänker det är samma sak som att acceptans INTE handlar om att "tycka att läget är okej", utan om att se läget för vad det är och försöka göra det bästa av situationen.
Camilla Blomberg

Kommentera här: