Mindre rädd, men lika förtvivlad
Jag vet inte vad jag ska skriva som jag inte redan har skrivit tidigare. Jag har träffat käkläkaren igen. Vi hade det där uppföljande samtalet efter det här besöket.
Vi sitter mittemot varandra. Läkarens axlar är nedsjunkna. Mina händer är hårt knutna i knät. Precis som så många andra gånger är vi tagna av stundens allvar. Det går inte göra något nu heller. Läkaren kan inte och ska inte.
Käklederna undersöks. Knäpp- och skrapljuden har förändrats sedan sist. Det gör olika ont beroende på om jag gapar, stänger eller drar käkleden i sidled. Kan vara en bit som knakat loss och nu är det bara skrap kvar. Det är oklart om det är bättre eller sämre. Det enda som är klart är att det inte ska göra ont!
Ibland känns det som jag av omgivningen förväntas klara det här för det har jag "alltid gjort". Men det är just det som känns så tungt. Jag har alltid klarat mig. Hittills.
Sen sa jag det. Med tanke på senaste månadens alla smärtgenombrott, är det läge att försöka med en ny operation?
Läkaren sammanfattade det bra med att säga att jag är ”mindre rädd nu, men lika förtvivlad”.
Du har det så tungt, Camilla. Jag tänker på dig och önskar att det fanns något jag kan göra.
Många styrkekramar
Eva