Mindre rädd, men lika förtvivlad

Jag vet inte vad jag ska skriva som jag inte redan har skrivit tidigare. Jag har träffat käkläkaren igen. Vi hade det där uppföljande samtalet efter det här besöket.
 
Vi sitter mittemot varandra. Läkarens axlar är nedsjunkna. Mina händer är hårt knutna i knät. Precis som så många andra gånger är vi tagna av stundens allvar. Det går inte göra något nu heller. Läkaren kan inte och ska inte. 
 
Käklederna undersöks. Knäpp- och skrapljuden har förändrats sedan sist. Det gör olika ont beroende på om jag gapar, stänger eller drar käkleden i sidled. Kan vara en bit som knakat loss och nu är det bara skrap kvar. Det är oklart om det är bättre eller sämre. Det enda som är klart är att det inte ska göra ont!
 
Ibland känns det som jag av omgivningen förväntas klara det här för det har jag "alltid gjort". Men det är just det som känns så tungt. Jag har alltid klarat mig. Hittills.
 
Sen sa jag det. Med tanke på senaste månadens alla smärtgenombrott, är det läge att försöka med en ny operation? 
 
Läkaren sammanfattade det bra med att säga att jag är ”mindre rädd nu, men lika förtvivlad”.
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Du har det så tungt, Camilla. Jag tänker på dig och önskar att det fanns något jag kan göra.
Många styrkekramar
Eva

Svar: Ibland slår det mig hur mycket det varit, inte bara nu, utan tidigare också. De senaste åren har varit skitjobbiga. Jag fattar knappt hur jag stått ut. Jag borde kanske ge mig själv mer cred för det. Det är i alla fall något jag fick tänka på idag i skolan. Men en annan del av mig tänker att jag inte varit duktig, jag har liksom bara inte haft något annat val. Sen tänker jag att det är klart jag kunnat klarat mig ”mindre bra”. Jag har kämpat hårt för att göra ”alla rätt”. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Men jag har väl högre krav för jag tänker nog mer prestation borde generera bättre mående. Och eftersom jag inte mår bra behöver jag försöka mer tänker jag. Oj, lång reflektion nu. Men jag tänker du gör visst något, Eva. Jag får ta del av min vänlighet och kloka ord då och då under en ganska lång tid nu. Det är väldigt fint att se. Det är att göra något. Det är att lyssna. Att finnas till. ❤️ Kram
Camilla Blomberg

2 Sandra (sandifighter):

Fy så tufft du har det. Förstår att du i bland blir alldeles matt och jag tror inte många förstår vad du går igenom. Hade de vetat så hade de nog kunnat hantera det hela bättre än att tro att du är stålkvinnan, vilket du är, men även stålkvinnan blir nig urblåst av krafter i bland ❤

Svar: Hej Sandra! Det är precis som du beskriver nu för mig. Jag brukar kalla det att jag blir stridstrött. Trött på att kämpa så hårt och så länge. Ibland känns det som jag har mycket att kämpa MOT, och lite att kämpa FÖR. Men urblåst på kraft tänker jag är samma sak. Det var ett bra ord. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Kram ❤️
Camilla Blomberg

3 Sandra (sandifighter):

Fy så tufft du har det. Förstår att du i bland blir alldeles matt och jag tror inte många förstår vad du går igenom. Hade de vetat så hade de nog kunnat hantera det hela bättre än att tro att du är stålkvinnan, vilket du är, men även stålkvinnan blir nig urblåst av krafter i bland ❤

Kommentera här: