Tankar om att tänka
Dagen före julafton eller en dag som vilken som helst? Jag lägger ingen värdering i det ikväll. Det är en dag. Jag tror det är viktigt att påminnas om det ibland. Men det ska erkännas att jag ser fram emot att öppna de bokjulklappar jag köpt till mig själv och vidga mitt sinne. Självomsorg.
Jag tänker mycket. Vänder och vrider på saker. Försöker se nya perspektiv. Försöker vara större och klokare. För att jag vill göra det rätta. Jag vill vara bättre och stå över detta. Men jag borde inte behöva det! Det kan göra mig arg. Varför sitter jag här och funderar liksom? Men om jag förstår, verkligen förstår, då kanske jag inte behöver känna så här. Jag skulle förstå varför det blev som det blev. Kanske. Men skulle jag vilja och kunna ta in det? Det jag vet är att en blir mindre benägen att vara arg då. Ju mer en begriper, desto mer förstående över situationen blir en.
Men ibland är det faktiskt otroligt svårt! Jag är djupt sårad. Om jag bara lyckas förstå, och alla andra tankar som jag skuldbelägger mig själv med… Jag behöver träna på att bromsa det. Jag har rätt att göra det och tänka på vad jag själv vill. För samtidigt känns det faktiskt som att jag inte borde vara den som känner så här. Det är situationen som inte borde vara så här. Min känsla är egentligen fullt legitim i förhållande till den onormala situationen. Men det är som att jag hela tiden blir bemött med att jag känner fel, när det egentligen handlar om att det som varit runt mig varit fel.
Jag slänger ut kvällens fundering till den som vill. Jag kan bli frustrerad för att jag vet vad jag känner, men få förstår hur jag känner eftersom många inte vet vad de själva känner, och en själv behöver veta vad en själv känner för att kunna förstå andra. Förstår du eller snurrar jag till det?
Du känner det du känner och dina känslor kan aldrig vara fel. Däremot kan andra ha andra känslor runt samma sak, men det är inte dina känslor och har ingenting med dig att göra.
Personligen tror jag att det är inte är så viktigt att förstå allt som händer och har hänt. Det viktiga är att acceptera. Kanske vore det bättre för dig att ägna dig åt att acceptera att det blev som det blev? Det var inte ditt fel, du gjorde inget fel. Själv har jag försökt att tänka att mina föräldrar gjorde sitt bästa utifrån sina givna förutsättningar och därför inte kan inte skuldbeläggas för det som var galet i min barndom. Det blev bara så.
Framför allt, lägg inte någon skam eller skuld på dig själv, om möjligt. Du kämpar och gör ditt bästa hela tiden. Det är mer än gott nog och jag önskar att du kunde få det erkännande som du förtjänar för din kamp .
Du säger att du vill göra det rätta. Det finns nog inget rätt sätt att hantera dina sjukdomar och orättvisan livet utsätter dig för. Det rätta skiljer sig från person till person, så gör det som som känns rätt för dig.
Du kanske inte har någon nytta av mina tankar, men de har hjälpt mig.
Jag önskar dig allt gott, Camilla och hoppas att du får en fin jul med din familj utan alltför mycket smärta
Stor julkram
Eva