krigszonen.se

Den blomstertid nu kommer och skolavslutningar. Jag har svårt för det. Men jag försöker vara glad för allt jag klarat trots att jag haft mycket att kämpa mot. Det är mer än "bara" lite operationer, ingrepp, inskrivningar och behandlingar. Jag blev himla glad av att jag blev tilldelad ett studiestipendium för att jag läser inom det sociala arbetet. Det kändes som en uppmuntran i allt det tuffa. Jag funderar lite på vad jag ska lägga pengarna på. Något som kan främja mina fortsatta studier förstås.

 

Till något annat. Jag har jobbat varje dag hela den här veckan. Något de allra flesta gör. Men det är faktiskt stort för mig. Det var länge sedan det fungerade. De två första dagarna handlade dock om ren överlevnad. Jag var uppriktigt sagt förtvivlad. Det var förstås inget konstigt och helt vad jag förväntat mig. Men ändå. Skulle det behöva kännas så här varje dag? Hur fasen skulle jag orka!? Det blev en jättebrygga från det liv jag levt innan med rehabiliteringen och hemmastudier. Men jag gjorde det jag orkade med och försökte vara nöjd med min insats. Nu börjar jag klara de långa arbetsdagarna. Jag kan styra dagarna ganska bra själv med pauser, friskvård och förmån att få gå på läkarbesök utan att jobba dygnet runt för att tiden ska gå ihop. Det är fortfarande tufft. Det tänker jag inte undanhålla. Men jag känner hopp om att det här kan gå bra.