krigszonen.se

Jag vet att vi kramade varandra hejdå för alltid den där våren för snart tre år sedan. Men någonstans tänkte jag du ändå skulle finnas kvar om det verkligen skiter sig. Du blev ändå min mamma. Om inte du, så vem?

Jag har gjort fem operationer utan dig nu. Andra saker i livet har också varit tuffa. Jag har verkligen behövt dig så många gånger nu. Men du har inte funnits kvar. Inte ens en pågående pandemi kan få dig tillbaka. Ingenting kan få dig finnas här. För om inte du finns nu mitt i en världskris, så när?

Det är nog det som känns så svårt. Vad jag än gör eller vad som än händer, så kommer du för alltid inte finnas här. Jag visste det från början. Men jag behövde få tro det ändå. För tryggheten. Men just därför gör det så ont i mig att inse det är över. Jag förlorar dig varje gång jag verkligen behöver dig och du inte är här. Det är brutala slut.

Måste jag gå igenom också det här ensam, utan dig? Det är den frågan som ofta får mig ligga kvar på golvet. För jag vet att svaret är ja.

Jag känner mig som ett litet barn som inte förstått det självklara. Jag ser dig försvinna, men jag väntar fortfarande på att du ska vända dig om och komma tillbaka. Att du ska tala om att du funnits hela tiden och aldrig menade att försvinna. Som en kurragömma-lek. Men det fungerar ju inte så. Jag är vuxen och förstår det. Men jag känner mig bara några år gammal och det är känslomässigt upprivande. Jag behöver verkligen dig och du är inte här!!

Men ibland kan jag tänka att en del av dig är här med mig ändå. Att den värme som lyser igenom i texterna jag skriver och den glädje jag utstrålar i rösten och ögonen när jag berättar om den du var för mig, det är den omtanken och tryggheten som du gav mig. Det du gav mig är det jag ser i spegeln. På sätt och vis är du alltid här. Jag kan både förstå och känna det. Du är alldeles nära. Med mig.