krigszonen.se

Jag mår inte så bra.

 

Tre år har passerat. Det känns surrealistiskt. Jag sa att min kalender skulle ta slut i maj för tre år sedan. När sista träffen var över skulle det inte finnas något som höll mig vid liv. På något sätt har jag ändå överlevt. Ensam. Men jag klara mig inte.

 

Jag har behövt konstgjord andning, nya trygga personer, fler gånger än vad jag kan räkna. Det är min huvudsakliga livsuppehållande åtgärd. Hela livet kretsar kring nästa inhalation.

 

Jag får höra att jag vet bättre än så här. Jag borde veta bättre än att bli ett offer. Jag har ju egna resurser och en förmåga att ta mig fram. Jag uppmanas tänka på det. Som om känslor är rationella och att det bara går att stänga av vad en känner. Enligt det tankesättet får jag väl inte känna alls. Jag förväntas kanske kunna leva utan luft. Men människor behöver faktiskt syre för att leva. Annars dör man. Jag kämpar med hela mig för mitt liv. 

 

Jag har inte grundtryggheten av ett hållbart och långvarigt stöd som kan ge kontinuerligt syreintag. Då blir det korta och lilla helt avgörande. Det blir mer viktigt. Oavsett om jag vet att jag inte borde hänga upp livet på det. Det är skört att leva med syrgas och behöva fylla på med tuber då och då, om vi ska fortsätta med metaforerna. Men det här är det enda jag har. Jag har inte lyxen att på något sätt kunna välja att lungorna ska fungera av sig själv. Jag vet ju inte hur eftersom ingen haft tålamodet tillräckligt länge för att lära mig.

 

Varje gång det tar slut och jag får höra ”jag kommer tillbaka” så kan jag inte längre andas. Jag kan inte försäkra min panikindränkta hjärna att de kommer tillbaka nästa gång. För en dag kommer de inte tillbaka hur mycket jag än behöver syre. Det är så det fungerar. Jag vet att jag bara har fått låna att låtsas de var mer än vad de egentligen var för en stund. Jag vet att jag är ingenting! Men jag känner mig som deras dotter. Jag behöver det för att kunna andas och överleva. Men ingen vill ha mig.