krigszonen.se

Fem missade samtal. Jag satt i planeringsmöte under förmiddagen igår och hade telefonen avstängd. Jag såg sen att det var från sjukhuset.

 

Samma nummer ringde upp igen en stund senare. Det var reumatologen som ville tala om att de haft "stormöte" tillsammans med käkläkaren. Jag visste om att huvudsyftet med deras möte var att läkarna ska veta om vad den andre gör. Men någonstans höll jag naturligtvis hårt fast i hoppet om att de också skulle komma fram till något som kan få mig att må bättre i lederna. Jag hoppades på det omöjliga alltså.

 

Reumatologen hade fått se röntgenbilderna av käklederna. Lederna är trasiga och det ser inte bra ut. Ena käkledsdisken är borta och den andra är det inte mycket kvar av. Men läkaren sa samtidigt lite hoppfullt att det inte verkar varit någon aktiv inflammation vid senaste käkledsoperationen. Det var dessutom för tidigt att säga redan nu om den nya tilläggsmedicinen (Cosentyx) ger effekt.

 

Men jag har, med min bakgrund på sjukhus, hört det där sättet att prata förut. Jag vet vad det betyder. Det är det här jag hör att läkaren egentligen menar, utan allt lullull: Ingen medicin kan rädda mina käkleder som är förstörda. Det är försent. Jag säger också exakt de orden till läkaren, den raka hårda sanningen om vad som gäller mitt liv. 

 

"Ja, det är väl kanske så", sa läkaren.

Ännu en gång önskar jag så hårt jag kan att jag har fel. 

 

Under 15 min på en lunchrast har på något sätt allt satts i gungning - igen. Det slutar aldrig vara jobbigt att höra att alla läkare har gjort allt de kan, och det inte är tillräckligt för att bli okej. Ibland passerar det bara förbi en. Andra gånger går det rakt in. Den här gången kändes det svårt att bara ställa om från att sitta och planera verksamheten, till att ta samtalet med läkaren på väg till lunchrummet och sedan låtsas som ingenting har hänt medan jag sväljer ner potatisen som jag hade i matlådan.

 

När jag kom hem var jag arg, frustrerad och besviken. På den nivån att jag var på gränsen att upplösas i atomer. Jag sparka, slogs och skrek i kuddarna hemma. Jag var förbannad på mig själv som hade vågat börja hålla fast i ett hopp som jag visste inte fanns.