Det årliga läkarbesöket

Jag fick börja med att träffa samma reumatolog som var med när jag svimmade senaste gången (när hjärtat pausa över 3 sekunder). Det kändes fint att visa upp att jag fått pacemaker nu och var okej.  
 
Det här besöket var en vanlig årskontroll. Jag fick höra av läkaren att det varit ganska lugnt senaste året, bortsett från en handfull kortisoninjektioner, och att medicinerna då tycks fungera bra på mig. Det ser nog ut så i just den här läkarens journal tänkte jag. Men det har knappast "bara" varit en handfull ingrepp eller annat som varit värt att notera. Bara för att jag inte varit så mycket på reumatologen det senaste året, så betyder inte det att jag inte varit hos andra läkare och fått behandling. Jag stoppade därför läkaren och läste upp min listat över de större händelserna – månad för månad vad som hänt under de senaste tolv månaderna. Sammanfattningvis för er läsare handlar det om svimningar (3 st), ledtömning/sprutor (15 st) och operationer (3 st). BAM! Det behövs fler händer för att räkna allt det här. Men jag var också noga med att lyfta att det inte handlar om ETT tufft år. Det är så här mitt liv sett ut under FLERA år.
 
Det blir inte en rättvis bild att bara räkna utifrån reumatologens journal. Läkaren förstod poängen med att räkna ihop allt från alla olika journalsystem. Allt ortopeden gjort, akuten, bettfysiologin, käkkirurgen, hjärtläkaren m.m. Då blir det mycket! Speciellt om det varit så här under många år. 
 
Vi kom fram till att medicinerna jag har kanske inte varit så fantastisk ändå… Om det fungerat så borde inte allt det här hända och man gör inte allt det här utan anledning. Min ordinarie läkare tillkallades därför på plats. Vi kom tillsammans fram till att byta ut min biologiska spruta (Simponi) mot en annan biologisk spruta (Cosentyx). Jag fortsätter med cellgifterna (metotrexat) som tidigare. Förhoppningsvis ska det göra att ingreppen blir färre.
 
Jag hade lämnat blodprover inför besöket. Det visa sig att jag hade många stjärnmarkeringar (*). Det betyder att mitt blodvärde är dåligt. Det är oklart varför. Jag kommer därför utredas vidare och lämna fler prover.
 
Jag tog också upp det här med hjärtat, pacemaker, fibrotisk process och hur de tänker om allt hänger ihop. Båda läkarna tyckte det var mycket intressant, men satt tyvärr inte inne på något svar. Det här är viktigt för mig. Jag frågade därför vem som kan tänkas sitta inne på mer erfarenhet. Läkarna skulle skriva till sjukhuset i Uppsala (genetik) för att ställa frågan om någon där kanske har kunskapen. Jag ser spänt fram emot svaret.
 
Den här läkaren var också duktig på att fråga hur jag mår i allt det här och om jag har stöd. Jag svarade att jag är öppen och gärna tar emot stöd. Men frågan handlar om vem som tar emot mig? Ingen vill ha mig. Känslan är så. Jag är en för duktig patient (jag vägrar inte följa behandlingsplanen). Jag har accepterat sjukdomarna (jag har god insikt och förståelse och kan sätta ord på det svåra). Jag har gjort för många ingrepp (jag vet hur det fungerar till skillnad från den som är pirrig för att göra något för första gången). Jag fungerar bra i samhället (jag studerar och jobbar). Det här är deras ord, inte mina. Det finns alltså, i deras ögon, ingen anledning för mig att få stöd. Men de glömmer se till hur jag mår! 
 



• Kategori: KampenTaggar: Metotrexat, Reumatism, cellgifter, cosentyx, kortisoninjektion, operation, pacemaker, reumatologen, simponi; • Kommentarer (0)

Kommentera här: