krigszonen.se

Jag vet inte om andra reflekterat över det här med "selfcare", men det har jag. För många är det kanske en hemmakväll med filmmaraton, en promenad eller en god middag. Det är ofta vad en får höra. Men att ta hand om sig själv är inte alltid ett pass på gymmet eller en skön ansiktsmask. 

 

Mitt "ta-hand-om-mig-själv"-mindset ser för det mesta annorlunda ut. Jag tar cellgiftssprutan och hugger den i låret varje vecka, fast jag inte har någon större lust. Jag rehabiliterar och fortsätter träna, oavsett hur ont det gör. Jag genomgår den ena operationen efter den andra, hur läskig den innan än var. Jag är ibland förtvivlad och känner mig övergiven, men möter känslorna och skriver ner allt och fortsätter framåt igen. Jag är öppen för mina vänner när jag inte orkar träffas fast jag gärna vill, och sover när jag behöver det. Jag ser och plåstrar om mina nya ärr på kroppen. 

 

Jag tar hand om mig själv så gott jag kan. Men det är inte alltid så lätt. Det är inte lyxigt. Det är inte alltid "fint". Utan det är många gånger tufft. Det är blodigt. Men det är fortfarande selfcare. Det behöver inte alltid vara bubbelbad eller choklad för att det ska räknas och vara värt det. 

 

Vad är selfcare för dig?