krigszonen.se

Det här med käkledsprotesoperation känns som ett steg bakåt med mina sjukdomar. Jag försöker acceptera det här också. Jag går in i ännu en process och tvingas prioritera om livet igen. Det går åt mycket krafter för att försöka bli ”okej” och se till mitt kommande nya bra-läge. Jag kan inte använda mina krafter på att övertyga människor i min omgivning att ”nej, jag kommer inte bli helt bra”. Det är som att de hela tiden förväntar sig en drastisk skillnad i mitt mående efter pacemaker, en spruta eller operation. Jag får höra: Orkar du fortfarande inte mer? Har du ont där också? Kan du inte gå längre sträckor? Sover du fortfarande så mycket? De är på riktigt förvånade varför inget gör mig helt bra. Jag uppskattar att människor bryr sig, men jag har inte kraften att lugna andra när jag har fullt upp med att få ordning på livet och mig själv. Jag kommer aldrig bli helt bra. Bara fatta det.

Vissa ingrepp och operationer är för att det inte ska bli värre. Eller för att det ska hållas på en stadig minst dålig nivå. Ibland kan det innebära att jag mår bättre. Men bättre betyder inte att jag är frisk eller når upp till din ”standard”. Behandlingarna är aldrig ”once and done”. Fatta det också.

Det känns elakt av mig att bli arg över det här. Ingen är dum mot mig. Men jag känner ändå den glödheta vreden inom mig som får mig att vilja skrika på dig! Det här är jobbigt för mig att ta in och hantera. Jag accepterar sjukdomarna de allra flesta dagarna. Men idag är inte en av de dagarna. Ibland är det en för stor uppgift att förklara för någon annan – igen – att jag har kroniska sjukdomar. Det betyder att oavsett mediciner och behandlingar så kommer jag ha kvar mina sjukdomar OCH påverkas av dem nu och för resten av livet. Jag orkar inte hantera någon annans naiva och förgivettagna bild av att det kommer bli bra. Jag kommer aldrig bli helt bra.

Jag fortsätter tjata. Jag kommer aldrig bli helt bra. Det bara är så.