Låt det räcka länge
Jag känner mig jättejobbig. Jobbig som genomgår operation efter operation och får stöd i det nu. Jag vet att det bottnar i min egen rädsla. Att ta emot stöd har ibland visat sig vara som att få nycklarna till Titanic. Jag är rädd för att de som ger stöd ska tröttna och inte längre orka. Jag har hört lovord förut som visat sig vara tomma.
Jag uppskattar och blir själaglad när telefonen ringer och en välbekant röst vill kolla läget med mig. Men samtidigt väcks rädslan upp och primalskriker rakt i örat på mig:
NEJ, det ringer igen! Du behöver inte ringa så ofta och visa ditt stöd. Jag klarar mig ett litet tag till utan det metaforiska vattenglaset, men inte för länge. Slit bara inte ut dig redan. Jag behöver att du håller länge. Du kan få vila ett tag nu och så hör av dig lite senare igen. Men inte så här ofta. Inte om det betyder att du snabbare kommer försvinna. För tänk om jag bara får tre dagar med stöd? Då gäller det att det portioneras ut på de mest kritiska dagarna. Eller tänk om jag bara får två telefonsamtal där någon kollar läget, då behöver kanske inte båda komma på samma dag eller ens första veckan. Skickas ett sms om året med stöd, då vill jag ha en noga utvald stund och helst inte samma dag som ”krockar” med ett annat stöd. Allt handlar om att spara och låta vattenglasen räcka så länge det är möjligt och att det ska finnas innestående till de gånger jag är törstigare än mina krukväxter. Det går liksom inte konservera ett redan skickat glas vatten till senare. Vatten smakar bäst när det är färskt.
Jag känner mig otacksam som inte vill ha stödet, vill skjuta vattnet ifrån mig, och samtidigt VILL att det ska vara precis så här. Jag känner också för att be om ursäkt att operationerna kom nu. För tätt inpå. För långt bort. För tidigt. För länge. För tråkigt. Men det är inte konstigt att jag är rädd. Jag är van vid att behöva be om ursäkt att operationerna kommit olägligt för andra. Jag vet inte hur jag ska hantera allt när klagan uteblir. Ska jag ta ansvaret? Kan jag testa gränserna? Mina tidigare erfarenheter är att bara jag finns till, är att ställa till det. Jag har också erfarenhet där ingrepp varit kopplad till övergrepp. När någon då tar sig tid för mig på riktigt, så känns det helt enkelt för mycket. Jag har svårt att samla upp allt vatten och samtidigt får ingen dyrbar droppe gå till spillo!
Finaste lilla du! Ju mer och bättre du kan uttrycka hur du känner, desto lättare är det att vara en människa i din närhet. Jag vet inte om löften och "kontrakt" är något du önskar dig. Löften är komplicerade saker. Jag kanske inte kan vara i din fysiska närhet men jag kan lova dig en sak; Du kommer alltid vara med i mina tankar så länge jag lever. Oavsett vad som händer med dig och oavsett vad som händer med dig.
En "skriv-bara-på"-kram från Elisabeth