Låt det räcka länge

Jag känner mig jättejobbig. Jobbig som genomgår operation efter operation och får stöd i det nu. Jag vet att det bottnar i min egen rädsla. Att ta emot stöd har ibland visat sig vara som att få nycklarna till Titanic. Jag är rädd för att de som ger stöd ska tröttna och inte längre orka. Jag har hört lovord förut som visat sig vara tomma.
 
Jag uppskattar och blir själaglad när telefonen ringer och en välbekant röst vill kolla läget med mig. Men samtidigt väcks rädslan upp och primalskriker rakt i örat på mig: 
 
NEJ, det ringer igen! Du behöver inte ringa så ofta och visa ditt stöd. Jag klarar mig ett litet tag till utan det metaforiska vattenglaset, men inte för länge. Slit bara inte ut dig redan. Jag behöver att du håller länge. Du kan få vila ett tag nu och så hör av dig lite senare igen. Men inte så här ofta. Inte om det betyder att du snabbare kommer försvinna. För tänk om jag bara får tre dagar med stöd? Då gäller det att det portioneras ut på de mest kritiska dagarna. Eller tänk om jag bara får två telefonsamtal där någon kollar läget, då behöver kanske inte båda komma på samma dag eller ens första veckan. Skickas ett sms om året med stöd, då vill jag ha en noga utvald stund och helst inte samma dag som ”krockar” med ett annat stöd. Allt handlar om att spara och låta vattenglasen räcka så länge det är möjligt och att det ska finnas innestående till de gånger jag är törstigare än mina krukväxter. Det går liksom inte konservera ett redan skickat glas vatten till senare. Vatten smakar bäst när det är färskt. 
 
Jag känner mig otacksam som inte vill ha stödet, vill skjuta vattnet ifrån mig, och samtidigt VILL att det ska vara precis så här. Jag känner också för att be om ursäkt att operationerna kom nu. För tätt inpå. För långt bort. För tidigt. För länge. För tråkigt. Men det är inte konstigt att jag är rädd. Jag är van vid att behöva be om ursäkt att operationerna kommit olägligt för andra. Jag vet inte hur jag ska hantera allt när klagan uteblir. Ska jag ta ansvaret? Kan jag testa gränserna? Mina tidigare erfarenheter är att bara jag finns till, är att ställa till det. Jag har också erfarenhet där ingrepp varit kopplad till övergrepp. När någon då tar sig tid för mig på riktigt, så känns det helt enkelt för mycket. Jag har svårt att samla upp allt vatten och samtidigt får ingen dyrbar droppe gå till spillo! 
 
• Kategori: KampenTaggar: operation, rädsla, törstig; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Elisabeth:

Finaste lilla du! Ju mer och bättre du kan uttrycka hur du känner, desto lättare är det att vara en människa i din närhet. Jag vet inte om löften och "kontrakt" är något du önskar dig. Löften är komplicerade saker. Jag kanske inte kan vara i din fysiska närhet men jag kan lova dig en sak; Du kommer alltid vara med i mina tankar så länge jag lever. Oavsett vad som händer med dig och oavsett vad som händer med dig.
En "skriv-bara-på"-kram från Elisabeth

Svar: Kära Elisabeth, ibland känns det som jag vill kunna kräva garantier som aldrig är möjliga. Men jag har också fått lära mig att jag känner att jag vill ”kräva” kan vara något positivt. Det betyder ju att jag någonstans i mig vet att jag är värd det. Att jag är älskad. Det du skriver om att få finnas i tankarna, det är fint och värmer. Det är något jag kan lova här och nu.
Stor kram!
Camilla Blomberg

2 Linn:

Aaaaah. Smärtan i själen. Fan vad arg jag blir för att någon (du) ens behöver tänka de här tankarna å känna de här sakerna. Kram!

Svar: Fina Linn <3 Ibland blir jag också arg. Men vart ska jag rikta ilskan? Det kan göra mig om möjligt ännu argare. Jättekram!!
Camilla Blomberg

3 Andreas:

Det finns en tid för allting och allting har sin tid. Detsamma gäller stödet. Du vet var jag är och hur du kan skaka om texten om det behövs. Finns. Med tanke på bilden. Ibland kan det vara skönt att bara ligga och titta ner i spegelblankt vatten och se det reflektera tillbaka en själv, men under allt det finns liv. Så är det med dig också. Spegelbilden är bara ytan till det liv du har under reflektionen. Ta hand om dig fina du.

Svar: Det du skriver fick mig att tänka till lite. Tack för att du vill dela med dig av dina tankar på det jag skrivit. Det väcker fler reflektioner hos mig. Sköt om dig!
Camilla Blomberg

Kommentera här: