krigszonen.se

Droppet gick bra för två veckor sedan. Men idag gick det inte så bra. Inte bra alls faktiskt.

Klockan 08:00
Jag fick kortison i en spruta rätt in i kanylen och ut i blodet, istället för att dricka medicinen och kräkas. Det är medicin som ska förebygga en motreaktion på droppet. Så långt allt bra.

Klockan 08:30
Remsima-droppet kopplades på. Jag tog upp datorn och började skriva. En timme passera.  



Klockan 09:30
Det började pulsera i örat och i sidan av ansiktet. Ett till smärtgenombrott i käkleden?

Klåda på armarna. Vad har jag gjort? Blivit biten av något?

En titt i spegeln bekräfta min misstanke. Röda och svullna öron. Röda utslag i ansikte, runt ögonen och hals. Prickar på händer och armar. En allergisk reaktion? Jag berätta för sköterskan på en gång. Vad kommer hända nu?

Mina två läkare kallades in akut.
"Jag tycker inte vi fortsätter" sa akutläkaren. 
"Ja, det är dumt att chansa mellan liv och död genom att fortsätta behandlingen” sa min ordinarie läkare. Risken är att halsen blir svullen och då kan jag inte andas. Jag var dessutom inte på det "stora vanliga sjukhuset" som har mer resurser hantera såna här saker. 

Droppet avbröts. Blodprover togs. Observation några timmar.

Jag fick mer kortison direkt i blodet och antihistamin för att lindra utslagen som blev värre och värre. Under en timme spred sig utslagen. Från hårfästet, ansikte, öron, hals, armar och händer till mage, rygg, ben och fötter. Överallt! 

Sköterskor och läkare gick in och ut i behandlingsrummet för att kolla läget med mig. Jag mådde som vanligt. Förutom kliandet. Det kliade överallt. Hur mycket värre blir det? Hur länge? 

Läkaren berättade att jag inte kommer få fortsätta Remsima-behandlingen. Jag kommer vara utan ALL medicin i åtminstone två månader innan nytt ställningstagande till en NY behandlingsplan.

Tanken är att vänta och se vad som händer om jag slutar med behandlingen. Händer ens något? Men utan minsta lilla försvar, hur blir det med mina käklederna som är i riskzonen för operation nr 18?

”Ingen medicin från oss hjälper käklederna” sa läkaren och satte sig på stolen bredvid mig. ”Vi har nått vägs ände där”.
”Jaha… då är det så här det får bli...” sa jag. Vad nu det är? På ett sätt är det ju bra att det åtminstone inte blir sämre av att vara utan medicin i just käklederna. Men samtidigt suger det såklart att ingen medicin hjälper.
”Det är jättetråkigt att det blev så här” sa läkaren. "Jag vet att du hoppades på att droppet skulle bli bra”.
Den andra läkaren inspekterade utslagen på armen och ansiktet som gått från många små myggbettsliknande utslag till mer utspridda röda märken.
”Jättetråkigt. Men vi får försöka göra det vi kan för att du ska må bättre” sa sköterskan. ”Är du hungrig?”



Klockan 11:30
Jag blev ompysslad med fika-lunch med det som fanns på plats. Landstingets bakelser (skorpor) och mjölk. Allt blir lite bättre med mat i magen. Allteftersom timmarna gick, började utslagen och klådan försvinna. 



Klockan 14:00
Återställd. Utslagen borta. Jag fick åka hem med kortison- och antihistaminkur i några dagar eftersom den allergiska reaktionen kan blossa upp igen.

Stor skillnad på bara några timmar.