krigszonen.se

Och så började allt om igen. Den värsta värsta smärtan i käkleden.

 

Jag vet att käkläkaren i onsdags förra veckan sa att vi skulle ses snart igen, men senast i maj. Var jag naiv som trodde att jag åtminstone skulle klara mig några veckor? Inte dagar!

 

Igår kväll började smärtan smyga sig på. Under natten blev det outhärdligt. Jag tog Alvedon och morfintabletterna och virade runt käkledsförbandet, växlade mellan kyla och värme vad som kändes minst dåligt för stunden. Jag kunde omöjligt sova. 

 

Prick på klockslaget för telefontiden ringde jag till bettfysiologin och förklarade läget för sköterskan. Jag fick en tid på en gång. Jag hann bara dra på mig jackan för att hinna med bussen som skulle ta mig till sjukhuset så snabbt som möjligt.

 

Käkläkaren kunde vid undersökningen konstatera en ny inflammation i högra käkleden. Det blev samma procedur med kortisoninjektion som för två veckor sedan.

 

Iskallt blött.
Prassel.
Bitkloss.
Blunda.
Stick in i leden.
Andas.
Andas.
Andas.
Plåster.
Öppna ögonen.

Den här gången gjorde sprutan mycket ont. Jag hann vifta två gånger med händerna för att signalera ”nu får du snart ge dig!”. Men det gick bra. Vi får hoppas att effekten efter den här sprutan varar länge länge. Men får jag bara några dagar med paus från den värsta smärtan, så är det ändå värt sprutan.