En spruta i käkleden
Läget är sådär.
I veckan lämnade jag nya blodprover. Järnvärdet är nu äntligen normaliserat. Heja!
Jag har också träffat reumatologen för uppföljning om min medicinska behandling (metoject + cosentyx). Det gjorde ingen skillnad att ha två eller en sprut-medicin för reumatismen. Jag kommer nu sluta med alla sprutor! Istället kommer jag åka in för behandling via dropp (Remicade/Remsima). Jag börjar om två veckor. Det finns fördelar och nackdelar med alla olika behandlingar. Men just nu känns det här som en bra plan.
Idag träffade jag min käkläkare akut. Högra käkleden är varm och öm. Det är så mycket ledvätska att leden ”glidit ur” för att göra mer plats åt inflammationen. Det är därför som jag inte kan bita ihop och det blir snett.
Det förbereds för en kortisoninjektion. Jag vet vad som väntar. Mina sinnen förstärks likt en superkraft. Jag ser bara en vit vägg framför mig liggandes på sidan, men jag hör och känner desto mer. Sköterskan stoppar bomull i mitt öra. Håret tejpas varsamt undan. Det känns skönt.
Jag hör bakom mig hur plastkorkar skruvas upp. Sen blir jag ren med desinfektionssprit (det vet vi alla hur det luktar vid det här laget). Det blir kallt mot huden när det torkar.
Plastförpackningar öppnas bakom mig. Papper- och plastskräp skrynklas ihop.
En svart bitkloss (den minsta, men som ändå måste pressas in) i munnen.
Medicin i små glasburkar skakas om. Det klirrar.
Medicin dras upp i en spruta. Det knarrar.
Någon som försöker knacka bort luftbubblor i sprutan med händer klädda i gummihandskar.
Det pirrar i min mage. Jag drar tröjärmarna långt över händerna. Krokar fast fingrarna i varandra. Släpper inte taget om mig själv.
Läkarens kalla händer läggs intill mitt öra.
Jag försöker hitta en punkt på den vita väggen att fokusera på.
Det sticks och nålen förs in, in, in i min käkled.
Andas.
Mörker. Jag blundar. Jag är inte längre här.
Läkarens hand om sprutan är ansträngd. Små vibrationer i huden.
Hårt motstånd. Käkleden som redan är full av inflammation, ska fyllas upp med medicin. Det spänner i hela käkledssidan. Det blir överfullt.
Nålen dras ut.
En hand på axeln. "Vad duktig du var!" säger läkaren.
Jag öppnar ett öga. Den vita väggen är kvar.
Ett plåster över det onda.
Jag öppnar det andra ögat. Blinkar några gånger för att vänja mig vid ljuset.
Andas.
"Du var så cool" säger sköterskan.
Ingreppet är över. Men inte smärtan. Inte den överfulla känslan som spänner i käkledssidan. Men det blir sämre innan det ska bli bättre. Jag får äta soppor och smält choklad fram till dagen det blivit bättre!
Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att behöva genomgå så smärtsamma behandlingar gång på gång. Du hanterar det och är värd all beundran. Men mest av allt är du värd att detta ska ta slut så att du får slippa all smärta.
Styrkekramar
Eva