En spruta i käkleden

(null)
Läget är sådär.
 
I veckan lämnade jag nya blodprover. Järnvärdet är nu äntligen normaliserat. Heja!
 
Jag har också träffat reumatologen för uppföljning om min medicinska behandling (metoject + cosentyx). Det gjorde ingen skillnad att ha två eller en sprut-medicin för reumatismen. Jag kommer nu sluta med alla sprutor! Istället kommer jag åka in för behandling via dropp (Remicade/Remsima). Jag börjar om två veckor. Det finns fördelar och nackdelar med alla olika behandlingar. Men just nu känns det här som en bra plan.
 
Idag träffade jag min käkläkare akut. Högra käkleden är varm och öm. Det är så mycket ledvätska att leden ”glidit ur” för att göra mer plats åt inflammationen. Det är därför som jag inte kan bita ihop och det blir snett.
 
Det förbereds för en kortisoninjektion. Jag vet vad som väntar. Mina sinnen förstärks likt en superkraft. Jag ser bara en vit vägg framför mig liggandes på sidan, men jag hör och känner desto mer. Sköterskan stoppar bomull i mitt öra. Håret tejpas varsamt undan. Det känns skönt.
 
Jag hör bakom mig hur plastkorkar skruvas upp. Sen blir jag ren med desinfektionssprit (det vet vi alla hur det luktar vid det här laget). Det blir kallt mot huden när det torkar.
 
Plastförpackningar öppnas bakom mig. Papper- och plastskräp skrynklas ihop.
 
En svart bitkloss (den minsta, men som ändå måste pressas in) i munnen.
 
Medicin i små glasburkar skakas om. Det klirrar.
 
Medicin dras upp i en spruta. Det knarrar.
 
Någon som försöker knacka bort luftbubblor i sprutan med händer klädda i gummihandskar.
 
Det pirrar i min mage. Jag drar tröjärmarna långt över händerna. Krokar fast fingrarna i varandra. Släpper inte taget om mig själv. 
 
Läkarens kalla händer läggs intill mitt öra.
 
Jag försöker hitta en punkt på den vita väggen att fokusera på. 
 
Det sticks och nålen förs in, in, in i min käkled.
 
Andas.
 
Mörker. Jag blundar. Jag är inte längre här. 
 
Läkarens hand om sprutan är ansträngd. Små vibrationer i huden.
 
Hårt motstånd. Käkleden som redan är full av inflammation, ska fyllas upp med medicin. Det spänner i hela käkledssidan. Det blir överfullt.
 
Nålen dras ut.
 
En hand på axeln. "Vad duktig du var!" säger läkaren.
 
Jag öppnar ett öga. Den vita väggen är kvar.
 
Ett plåster över det onda.
 
Jag öppnar det andra ögat. Blinkar några gånger för att vänja mig vid ljuset. 
 
Andas.
 
"Du var så cool" säger sköterskan.
 
Ingreppet är över. Men inte smärtan. Inte den överfulla känslan som spänner i käkledssidan. Men det blir sämre innan det ska bli bättre. Jag får äta soppor och smält choklad fram till dagen det blivit bättre!
 
• Kategori: KampenTaggar: Reumatism, bettfysiologi, cosentyx, inflammation, kortisoninjektion, kortisonspruta, käkled, medicin, metojectpen, remicade; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Anonym:

Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att behöva genomgå så smärtsamma behandlingar gång på gång. Du hanterar det och är värd all beundran. Men mest av allt är du värd att detta ska ta slut så att du får slippa all smärta.
Styrkekramar
Eva

Svar: Med tanke på alla smärtgenombrott sedan oktober tog det inte emot allt för mycket att prova ingreppet. Läkaren är duktig. Jag har tidigare genomfört det här med lugnande och bedövning. Men det börjar gå bra utan. Kramar
Camilla Blomberg

2 Alice:

Camilla, du skriver fängslande!
En upplevelse som jag aldrig har varit med om, men kan ändå genom dina ord se scenariot tydligt framför mig - stirrandes in i den vita väggen.

Du är inspirerande <3 Fortsätt skriv! :)
/Alice

Svar: Vad glad jag blir att du tycker så, tack Alice! :) Kram!
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Fy så jobbigt, du beskriver det väldigt bra vad som händer. Orden räcker inte till känner jag. Jag kan inte annat än be för dig att du orkar ta dig igenom. Vad hoppfullt ändå att du ska få dropp istället för sprutor. Styrkekramar från Annika Eriksson i Boden.

Svar: Käkleden känns bättre just idag. Det är alltid något. Det ska bli skönt slippa sprutorna, om än dropp kan bli jobbigt sitta och åka fram och tillbaka för. Men jag får göra något bra av tiden medan jag är där. :) KRAM
Camilla Blomberg

4 Tisa:

Hej vännen 💜
Tiden går och går tycker jag. Jag hinner inte riktigt med. Och det är därför du inte har hört av mig på länge. Det betyder dock inte att jag har glömt bort dig. Du poppar upp i mitt huvud ibland och jag undrar hur du har det! Det är ledsamt att du får leva med så mycket värk. Jag önskar att jag kunde göra något så att det skulle kännas lättare.

Jag minns inte om du skrivit något om det (det har du säkert).. Men påverkar vädret dig mycket med din smärta? Jag tänker på att vädret nu skiftar en del.

Bra att järnvärdet är bra nu!
Jag beundrar dig, Camilla!
Jag har så svårt att se mig själv i dina skor.
Och du jag tänkte på förra inlägget. Gnäll på!! Det hjälper inte smärtan men kanske inombords?

Stor kram!! 💜

Svar: Hej Tisa! Vad jag blir glad av att se dig kika in igen. Jag har också tänkt mycket på dig. Vet du också kämpar på <3

Jag är osäker på det där med vädret. Ibland känns det möjligt. Andra gånger inte alls. Men generellt tror jag värme är bra eftersom det blir ju vem som helst mjukare av än att behöva frysa och spänna sig om vintrarna. Fast samtidigt vill jag ha kyla om jag har ont... haha blir inte klok på mig själv.

Oj, vad fina ord. Tisa du är fantastisk! Kramar i massor <3
Camilla Blomberg

Kommentera här: