Inte bara bra
Hur gick det hos käkläkaren?Jag blev undersökt och käkleden har blivit lite bättre. Sen prata vi en stund.
Klart det gick bra! Men något är sällan bara bra.
Jag har haft flera smärtgenombrott i käkleden ända sedan oktober. Förra veckan blev det, som ni redan känner till, så mycket inflammation att hela käkleden blev sned och jag kunde inte bita ihop rakt. Jag fick en kortisonspruta akut. Idag, en vecka senare, kan jag bita ihop igen. Nästa återbesök hos läkaren är i maj. Det är ju bra.
Men läkaren är säker på att jag kommer få fler smärtgenombrott. Jag kommer få fler inflammationer. Och det snart. Vi kommer höras före maj. Det bara är så.
Sen sa läkaren något helt sant. ”Bara för att man har något länge så slutar man inte grubbla. Frågorna om framtiden finns där. Du kan använda mig till att ställa frågor”.
Helt ärligt var jag inte beredd på den typen av samtal igår. Allt var ju lite bättre med käkleden. Men jag får många gånger höra att det handlar om att hålla mig ovanför vattenytan så länge det är möjligt. Den här gången var inte annorlunda. Jag behöver inte övertygas eller komma till insikt i det. Ibland är det förstås lätt att tänka ”jaja, jag vet, sluta tjata” och så viftar jag bort det. Andra gånger går det rakt in.
Men vill jag ställa några frågor? Om vad? Finns det mer att veta än vad jag redan vet? Jag är rädd för att, om jag frågar, allt kommer lindas in i rosa sockervadd. Vill jag veta så vill jag veta rakt på liksom. Men efter jag vet kan jag inte o-veta. Vad vill jag veta nu?
Jag hade inga frågor där och då. Det är något jag behöver fundera på. Jag är glad för att läkaren sa det. Men det väckte miljoner andra frågor och som gjorde mig ledsen…
Jag upplever att samtal om ”hur ska jag leva nu?”, ”vad vill jag med mitt liv?” och andra existentiell frågor kommer alldeles för sällan. Ibland har de större livsfrågorna diskuterats i skolan. Flera gånger har någon lärare stått framför tavlan och berättat om normala känslor inför allt spännande vi har att uppleva i livet. Nu senast efter praktiken i skolan har det handlat om framtidsutsikterna inom olika arbeten. Den verkligheten gäller kanske de flesta andra. Men den verkligheten de pratar om gäller inte mig. Det är inte alls troligt att jag kan ta en heltidstjänst var som helst. När andra pratar om framtidsutsikter på det här sättet så möts inte mina känslor eller behov. Det kan därför kännas så obeskrivligt ensamt och orättvist att höra om det. Jag känner ju inte alls så som de beskriver det är fullt normalt… Är jag konstig? Vad är det för fel på mig? Vilka möjligheter har jag?
Jag kan förundras över hur många som planerar sina liv utan minsta tanke på läskiga operationer och smärtsamma behandlingar och hur en ska få allt att rulla på ändå. Jag blir arg och ledsen av att höra om framtidsdrömmar (resor, bilda familj, göra karriär m.m.) som är så självklara i andras ögon. Men det ska inte tas för givet. Det är inte alls självklart. Inte för någon.
Jag tycker absolut att du kan få vara ledsen för att du inte kan drömma de drömmar som de flesta i din ålder kan få drömma. Bli ledsen - men inte alltför ledsen! Jag som har mer av livet bakom mig än framför mig kan se att det som gjort livet värt att leva inte har varit resor eller karriärer. Det har helt klart varit de människor jag träffat på "under vägen". De har gjort mitt liv rikare och vackrare. Jag hörde precis också att man kan tro att det som får oss att bli hänförda och förundrade i livet är naturupplevelser. Men så är det inte utan det är framförallt andra människor som gett oss de finaste upplevelserna. Så bli ledsen - men inte alltför ledsen.
Apropå ditt förra inlägg så blev jag väldigt tagen av din text. En anledning till det tror jag är att du skrev den som en dikt. Du har uppenbart talang för detta, Camilla. Något att fortsätta med kanske?
Kramar från Elisabeth