Sjukhus - ett hot mot utvecklingen?


Jag vet att jag inte är ensam om det här. Det känns som jämngamla vänner går vidare i livet, medan jag kämpar för att komma tillbaka. Det är skillnad. Hör här.

Som barn får man de vänner som råkar finnas runtomkring en. Som ungdom och ung vuxen förväntas en söka sina sammanhang själv. När vännner varit borta på semestrar eller självvalda fritidsaktiviteter så har de ofta träffat nya vänner i olika sammanhang. De har i gemenskap med andra kunnat experimentera och utforska sin självbild som hör till i utvecklingen. När de kommer tillbaka till skolan så pratas det och delas med andra om allt de upplevt. De har utvecklats och blivit "mer" efter sina vistelser. Inget konstigt.

Men mitt liv, och många andras, ser annorlunda ut. Jag har större delen av mitt liv tvingats åka ut och in på sjukhus. Jag möttes ofta av vuxenvården, fast jag var ett ensamt barn. Jag har haft tidskrävande behandlingar. Det tar jättemycket kraft från utvecklingen. Tröttheten påverkar också förmågan att experimentera och hitta på saker som andra. Delar i utvecklingen som handlar om att frigöra, protestera och utforska sin identitet och självbild får inte samma utrymme. Helt naturligt att det blir så, men det är inte det normala. När jag kommit tillbaka i skolan så har jag fått kämpa för att inte hamna efter. Jag har heller inget att dela med mig av om vad jag upplevt, för det jag varit med om, det pratar man inte om. Jag blir ensam. 

Det kan känns svårt och orättvist när vänner hunnit få nya vänner medan jag varit borta. Jag har nog alltid tänkt att allt ska bli som vanligt när jag är tillbaka. Men bara för att mitt liv stått på paus, så gör inte andras det. Jag lärde mig tidigt att det egentligen inte finns något att "komma tillbaka till". Ingen väntar på mig. Det är ofta det som gör ont i mig. Då behöver jag varje gång skapa något nytt, för det som tidigare funnits där, är borta. 

På det sättet så känns det som vännerna går vidare i livet, medan mitt liv stått på paus tills dess att jag kan försöka börja om med sociala relationer och jag får vara tacksam om jag lyckas ta mig tillbaka någotsånär till sammanhanget. Det innebär att en missar delar av den adekvata utvecklingen. Åldersgränserna för när saker "borde" ske är socialt konstruerade och det är kanske dumt haka upp sig på. Men den förväntade utvecklingen blir ändå skev och haltar sig fram. Jag får ta i så mycket för att hänga med i samma tempo, medan vännerna kan ta för sig av livet på ett helt annat sätt. Det gör att jag inte känner mig i fas och blir "yngre". 

Men samtidigt som jag kan känna att jag hamnar efter, så är jag också före. Jag tänker att jag har gjort erfarenheter och har nått till insikter som de flesta inte behöver göra förrän de är gamla. Eller kanske inte alls. Jag blir på det planet "äldre". Men det kan också bidra till att jag inte känner mig i fas med vännerna. Jag är yngre och äldre på samma gång. Det blir som att utvecklingen bromsar och gasar samtidigt åt olika håll. Det gör det svårt att hitta ett sammanhang där min utveckling ryms.

Vad tänker du om utveckling?

• Kategori: Kampen • Taggar: barndom, inte ensam, sjukdom, sjukhuset, skolan, tankar; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Mia :

Känner så igen mig i det du beskriver. Fick min JCA diagnos som femåring och stora delar av iaf tidiga skolåldern handlade om sjukhusvistelse. Nu är jag 35, har haft ett helt gäng med ganska bra år men nu börjar verkligheten komma ikapp igen och plötsligt känner man sig mer som en skröplig 90-åring än som den”unga” 35-åringen ”alla andra” är

Svar: Tack Mia för att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar. Kanske är det först en lugnare period som det finns utrymme för att reflektera över sånt? Vore inte konstigt om hjärnan varit inställd på annat. Först kommer ju överlevnad, sen att leva. Och som du skriver kan kroppen också få en att känna sig äldre. Att hälsan som är nu kanske är mer förväntad komma först när man blivit äldre.
Camilla Blomberg

2 Emelie:

Det är så sant det du skriver tror jag, känner igen känslan även om jag aldrig kan förstå vad du personligen går igenom ❤️

Svar: Vad skönt att höra om fler som också känner igen sig. Jag tror igenkänning är viktigt för utvecklingen. Den kan erbjuda trygghet, socialt, mening, längtan, närhet, upplevelse och sammanhang. Hittar man sina egna tankar, känslor och att bli sedd i andras språk, då blir man inte längre lika ensam. Jag tänker att inlevelse ger avtryck och det ger utveckling. Kram!
Camilla Blomberg

3 Andreas:

Jag tror nog vi alla utvecklas olika beroende på livssituation. Det är en ständig anpassning till saker som man helst ibland velat slippa. Som du säger så är det nog så att många "sjukhus barn" som pappa kallade mig också lever i en annan verklighet än det normala. På sätt och vis mognar man väl lite fortare på sjukhus. Det är mycket teknik, mycket vuxen snack, mycket intryck att ta in och samtidigt så känns det som att man halkat efter när man väl var i skolan igen. Jag beundrar hur du kan öppna upp om det hela så här för världen att läsa det. Tack och ta hand om dig. Jag önskar dig allt gott med vad komma skall.

Svar: Tack för att du vill och vågar dela med dig, Andreas. Jag tänker att en utvecklas ”bra” i sjukhusets värld. Men vi ska ju leva i världen utanför. Där blir vi inte lika utvecklade. Inte lika rustade. Hur blir det för barnen som lär sig umgås med vuxna snarare än barn när de ”kommer ut”?
Jag tänker också ofta på språket. Jag lärde mig begrepp som bara fungera inom de vita väggarna, men inte på glosförhören i klassrummet. Det är ännu en sak som gör klyftan bredare när ordförrådet är ett annat.
Tack för de fina orden. Jag tror på att berätta. Det gör oss mindre ensamma. Sköt om dig!
Camilla Blomberg

4 :

Friktion skapar utveckling. Utan friktion, inget liv.

Svar: Kan du utveckla? Det vore intressant för att bidra till diskussion i relation till inlägget.
Camilla Blomberg

5 Anonym:

Genom svårigheter och problem så blir man som individ förändrad och blir mer vis och erfaren. Svårigheterna formar oss. Vi har olika innehåll i våra ryggsäckar och när, var och hur mycket som fylls på är olika från fall till fall. För din del är det din sjukdom du lider av. De negativa aspekterna av sjukdomen ska du övervinna och i denna kamp/friktion (det går ju inte lätt) så uppstår utveckling och liv.
Nån sade att man ska omfamna svårigheterna för de är skola för oss.

Svar: Vad bra att du ville förtydliga. Jag tänker att sjukdomarna har lett till att jag utvecklats mer inom den aspekten då. Men allt det andra kommer lite senare.
Camilla Blomberg

6 Hanna Karlsson:

Jag tänker att vi alla utvecklas utifrån det sammanhang vi är. Även de som är i samma sammanhang eller vad man ska säga växer ifrån varandra eller utvecklas åt olika håll. Det kanske är så i livet att vi har alla vår utvecklingsresa att färdas på. Jag vet inte, intressant inlägg iallafall.

Svar: Tack Hanna för att du delar dina reflektioner. Intressant att få ta del av. Som jag var inne lite på i inlägget så finns det egentligen ingen nivå en SKA vara på. Det har vi människor själva konstruerat. Men förväntan ligger ju ändå där. Påverkar oss mer eller mindre. Det kan göra det svårt att utvecklas utanför den förväntade ”ramen” eftersom det blir ”fel”. Men det finns inget fel. Bara ett annat sätt.
Tack för dina ord. Kul att höra!
Camilla Blomberg

Kommentera här: