Vill både veta och inte veta

Lika mycket som jag vill veta, vill jag inte veta. Varje dag går jag och väntar på att få datum för den stora operationen. Får jag ett brev på posten idag? Skriver de något i journalen? Jag kan inte INTE tänka på det. Jag vill veta. Samtidigt vill jag absolut inte veta. Just nu är jag egentligen lyckligt omedveten och kan på sätt och vis lättare leva – nu. Det går bra när jag är borta och hittar på saker. Men när jag är på hemmaplan, då är det svårare. Har det inte gått tre månader och proteserna från USA är färdigtillverkade? Jag vet att det är pandemi och semester som förskjuter allt. Men ändå.
 
Jag har en period med näsblod igen som ni kanske ser på bilden. Den här gången kommer det i intervaller av ungefär varannan vecka och så har det varit hela sommaren. Kanske beror det på värmen. Det är jobbigt att inte alltid kunna åka iväg på en utsatt tid för att jag sällan blöder under 30 sekunder, utan snarare i 30 minuter som förvärras av att jag står upp. Jag behöver också tänka på att bada försiktigt för att inte utlösa blodfallet. Men det sistnämnda skiter jag oftast i och kör på ändå. Händer det så händer det. Jag vill leva också. 
 

Kommentarer:

1 Andreas:

Ja huga, det där med näsblod är ett elände. Är det pga lågt blodtryck eller bara tunna kapilärer? Jag kan tänka mig att väntan är värre än kunskapen. Det är nått jag möter varje gång jag måste ha med vården att göra. Håller tummarna (mobilen vill ha det till tarmarna av nånanledning -.-) och hoppas du snart får annat tänka på. kram 💐

Svar: Det brukar bero på dålig trombocytfunktion (att blodet inte vill levra sig) och/eller järnbrist och/eller ytliga blodkärl med försvagad bindväv runtom.
Kanske det. Att veta gör att jag har något att förhålla mig till i alla fall.
Camilla Blomberg

Kommentera här: