krigszonen.se

Jag hör vad det är du försöker säga med alla andra trevande ord, förutom just orden protes och operation. Du är rädd och vågar inte. Jag blir övergiven i det här. Jo, så är det visst! Eller på vilket sätt menar du att du är med mig nu? Att vi skulle göra det här tillsammans? Skrattretande. Jag är också rädd, men vågar. Jag väljer ändå att inte säga orden högt så du ska höra. Jag vill inte vara brutal i ord och skrämma bort dig. Jag vill inte omförvandlas till din ångest. Men du försvinner när du inte vill dela min verklighet och lämnar mig ensam. Du blir min ångest. Men jag tar den i hopp om att du inte fegar ur. Jag vill att du stannar kvar. Jag känner mig förstås sviken för att du väljer att inte bearbeta din ångest för att möta mig. Jag vet att jag inte borde ta på mig ditt ansvar eller anpassa mig. Det är du som borde.

Du säger att jag undanhåller och aldrig pratar om det som händer mig i livet. Men jag undrar, vad får jag egentligen berätta? Inget av det som är viktigt eller på riktigt klarar du av att lyssna på. Jag är urless på att låtsasprata. Jag säger att jag gärna berättar mer, men bara för de som lyssnar. Verkligen lyssnar. I andra änden av telefon hör jag det välbekanta hånskrattet. ”Du borde gå en talarkurs”, svarar du. Orden nyper mig hårt i örat. Jag kippar efter luft. Skammen över att vara ett problem slår mig i magen. Att du är för rädd för att lyssna blir till jag är fel. Hur kan du göra så? Jag knyter mina händer, tar ett djupt andetag och hittar orden: ”JAG KAN PRATA!”